Worldtour 86-87

.

Idag skulle Fraser Island expeditionen ta sin början. Laggar stannar kvar och packar ihop tältet medan jag går och fixar campingtillstånd, som man måste ha. Dessutom var det lite pappper och info om bilen vi skulle åka över med. När jag kommer tillbaka ser Laggar mäkta förvånad ut när jag kommer med en stor jeep som har plats för tio personer utan packning. Saken var den att den lilla jeepen vi skulle hyra var trasig, så vi fick ta den stora för samma pris som var 60 dollar dagen istället. Det gjorde ju naturligtvis ingenting alls eftersom den skulle vara perfekta att campa i.

.

Vid halv tio-tiden åker vi över med färgan som kostar 20 dollar tur och retur. Dyrt för den korta biten. Det var nog inte mer än 500 meter från In Skip Point på fastlandet och Hook Point på ön. Nåja, det skulle visa sig sedan att det var värt priset.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Sakta rullade vi ut från färjan och satt våra skor för första gången på världens största sandö, Fraser Island, eller som den hette från början, The Great Sandy Island. Namnet Fraser Island blev öns namn när ett skepp gick på grund 1932. Alla besättningsmän blev dödade av aboriginals (urinvånarna från Australien) utom kaptenens fru som hette Fraser i efternamn likt sin man.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Tyvärr var tidvattnet för högt runt udden vid Hook Point så vi var tvugna att ta inlandsvägen förbi den. Men till slut kör vi på den sju mil långa sandstranden som är en del av öns östra sida. Hela ön är tolv mil lång och i genomsnitt 15 km bred. Vi åker vidare förbi den första byn, Dilli Village och passerar Govi eller Second Creek. Vi passerar Eurong och Poyungan Rocks innan vi stannar till i Happy Vally. Det är det andra stället på ön där det finns mat telefon och bensin förutom Dilli Village. Där köper vi mjölk och ost.

Strax efter kommer vi till en av öns huvudattraktioner, det stora skepsvraket Maheno. Det gick på grund i en orkan 1935. Vidare åker vi förbi The Cathedrals som är klippformationer av färgad sand, likt den på Rainbow Beach och ända upp till Indian Head. Indian Head är den östligaste punkten på Fraser och så långt vi kommer. Vidare upp efter ön är det osäker terräng och risk att bli kvar i sanden med bilen. Här äter vi en bit mat innan vi åker söderut igen för att hinna ner till Lake McKenzie innan det blir mörkt.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

På tillbakavägen badar vi i Eli Creek, den största sötvattensbäcken på ön, och passerar en orm på stranden som krälar ner mot havet. Men den är illa skadad av någon som kört över svansen på den och den är full med snäckor och musselskal som är inborrade i skinnet.

.

Det hade redan börjat skymma ute när vi svängde in i regnskogen, som är huvudvegitationen på ön, där vi skulle följa ett spår som skulle leda till Lake McKenzie. Det är en otroligt vacker natur och vi stannar till ett flertal gånger. En gång stannar vi och spelar in syrsorna och cikadorna.

.

Efter det här börjar det mörkna och vi tänder lyset på jeepen för att se. Vi åker längre och längre in och börjar undra om vi åkt fel i någon av korsningarna. Det blir senare och senare och det börjar kännas lite pirrigt faktiskt. Men till slut kommer vi fram till en skylt som talar om att vi nått Lake McKenzie. Vi parkerar bilen och beslutar oss för att sova i den. Det är visserligen varmt, men vi slipper moskiterna.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Dag 137, tisdag 10 februari 1987.

Rainbow Beach, Australien.

.

Peter och Isabell som vi bor hos frågar oss om vi vill sova en natt till, men vi vill inte vara i vägen så vi talar om att vi vill sova på campingen inatt. Vi berättar att vi planerar att hyra en fyrhjulsdriven jeep och utforska ön Frasier Island. De tycker att det är en bra idé och Peter erbjuder sig att ringa han som hyrut jeepar här och höra efter om det finns någon ledig. De känner nämligen varandra. Tyvrr visade det sig att alla bilar var uthyrda idag och det finns ingen ledig förrän imorgon. Peter skjutsar ändå ner oss till jeeputhyraren så vi får möjlighet att prata med honom om allt man behöver veta om att hyra och köra bil på ön.

.

Vi bestämmer att vi ska komma tillbaka imorgon. Vi tar in på campingen och tvättar lite kläder. Vi tar sedan en titt på den berömda stranden med den färgade sanden i regnbågens alla färger efter att vi handlat en låda proviant för vår expedition. Efter en andra tur på stranden duschade vi och lade oss. Vi skulle ju vara utvilade tills imorgon.

.

Peter och Isabell som vi bor hos frågar oss om vi vill sova en natt till, men vi vill inte vara i vägen så vi talar om att vi vill sova på campingen i natt. Vi berättar att vi planerar att hyra en fyrhjulsdriven jeep och utforska ön Frasier Island. De tycker att det är en bra idé och Peter erbjuder sig att ringa den som hyr ut jeepar här och höra efter om det finns någon ledig. De känner nämligen varandra. Tyvärr visade det sig att alla bilar var uthyrda idag och det finns ingen ledig förrän imorgon. Peter skjutsar ändå ner oss till jeeputhyraren så vi får möjlighet att prata med honom om allt man behöver veta om att hyra och köra bil på ön.

.

Vi bestämmer att vi ska komma tillbaka imorgon. Vi tar in på campingen och tvättar lite kläder. Vi tar sedan en titt på den berömda stranden Rainbow Beach, med den färgade sanden i regnbågens alla färger, efter att vi handlat en låda proviant för vår expedition. Efter en andra tur på stranden duschade vi och lade oss. Vi skulle ju vara utvilade tills imorgon.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

Dag 136, måndag 9 februari 1987.

Gympie, Australien.

.

Tog det lugnt på morgonen och satt en bra stund på Kentuckey Fried Chicken. Det regnade nämligen den här dagen också. När himlen började visa sig igen tog vi våra ryggsäckar och gick ut ur stan. En snäll kille i en firmabil stannade och frågade om vi ville ha lift ut till skiljevägen till Rainbow Beach och Tin Can Bay och det ville vi förstås. Han släppte av oss och vi fick inte vänta mer än en kvart innan en pickup plockar upp oss. Det var två medelålders män som var på väg till en affär längre fram. Efter en stund frågar de om de kan skjutsa oss till Rainbow Beach mot en liten betalning. Vi tittar på varandra på flaket på bilen (ja, vi sitter på ett flak) och erbjuder dem 5 dollar, men de vill ha tio, så vi blir avsläppta vid affären. Ägaren till affären, en trevlig dam, hjälper oss att få lift med någon hon kände som stannade och tankade och han kör oss till avfartsvägen mot Rainbow Beach.

.

Efter en stund kommer en liten bil med ett övre medelålders par, som efter en privat diskussion, stannar för att plocka upp oss. Det tar väl en kvart, tjugo minuter innan vi börjar närma oss Rainbow Beach när de frågar oss om vi inte vill stanna över natten hos dem. Båda två verkar väldigt snälla, så vi stannar och blir bjudna på världens middag och får eget sovrum och badrum och handdukar och allt är perfekt. Snackar gör vi också och de berättar en hel del om allt och ingenting. Tur för Luntan och Laggar som vanligt!

.

Tog det lugnt på morgonen och satt en bra stund på Kentuckey Fried Chicken. Det regnade nämligen den här dagen också. När himlen började visa sig igen tog vi våra ryggsäckar och gick ut ur stan. En snäll kille i en firmabil stannade och frågade om vi ville ha lift ut till skiljevägen till Rainbow Beach och Tin Can Bay och det ville vi förstås. Han släppte av oss och vi fick inte vänta mer än en kvart innan en pickup plockar upp oss. Det var två medelålders män som var på väg till en affär längre fram. Efter en stund frågar de om de kan skjutsa oss till Rainbow Beach mot en liten betalning. Vi tittar på varandra på flaket på bilen (ja, vi sitter på ett flak) och erbjuder dem 5 dollar, men de vill ha tio, så vi blir avsläppta vid affären. Ägaren till affären, en trevlig dam, hjälper oss att få lift med någon hon kände som stannade och tankade och han kör oss till avfartsvägen mot Rainbow Beach.

.

Efter en stund kommer en liten bil med ett övre medelålders par, som efter en privat diskussion, stannar för att plocka upp oss. Det tar väl en kvart, tjugo minuter innan vi börjar närma oss Rainbow Beach när de frågar oss om vi inte vill stanna över natten hos dem. Båda två verkar väldigt snälla, så vi stannar och blir bjudna på världens middag och får eget sovrum och badrum och handdukar och allt är perfekt. Snackar gör vi också och de berättar en hel del om allt och ingenting. Tur för Luntan och Laggar som vanligt!

Dag 135, söndag 8 februari 1987.

Gympie, Australien.

.

Vi sov rätt länge innan vi gick på Kentuckey Fried Chicken och läskade oss i värmen. Tittade en stund på stan, men allt var stängt. Däremot hittade vi en liten shop som sålde "worksburgers" så det slank ner en varsin sådan. Det regnade lite och vi gick vidare till en besinmack med en stor annanas som lockbete och frågade om någon hade information om Frasier island, men det var det inte. Så vi bestämde att åka till Rainbow Beach och ordna upp allt där. Laggar gick och lade sig tidigt, medan jag stannade uppe och tittade på TV.

.

Vi sov rätt länge innan vi gick på Kentuckey Fried Chicken och läskade oss i värmen. Tittade en stund på stan, men allt var stängt. Däremot hittade vi en liten shop som sålde "worksburgers" så det slank ner en varsin sådan. Det regnade lite och vi gick vidare till en besinmack med en stor annanas som lockbete och frågade om någon hade information om Frasier island, men det var det inte. Så vi bestämde att åka till Rainbow Beach och ordna upp allt där. Laggar gick och lade sig tidigt, medan jag stannade uppe och tittade på TV.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

Dag 134, lördag 7 februari 1987.

Brisbane, Australien.

.

Idag tog vi tåget ut från Brisbane till ett litet ställe som hette Petrie. Därifrån skulle vi lifta till Gympie. Vi fick lift av en farbror efter att vi gått en bit och han släppte av oss 300-400 meter från highwayen mot Gympie. Vi väntade inte speciellt länge förrän vi fick lift av en 30-årig man i en ny Holden. Han har varit racerförare en stor del av sitt liv och det märktes för han höll ca 140-160 km/tim konstant hela vägen. han var på väg till Noosa Heads så han var tvungen att släppa av oss vid infarten till Noosa vid ett litet ställe som hette Eumundi. Där började det regna så vi fick söka skydd under ett tak till en liten affär där vi åt varsin köttpaj och en kopp kaffe. Efter att det slutat regna gick vi tillbaka upp på vägen för att förhoppningsvis få fortsatt lift, men solen hade redan börjat gå ner och det såg hopplöst ut. Vi bestämde oss för att vänta fem bilar till och fick vi inte lift då skulle vi slå upp tältet och övernatta där vi var.

När den femte och sista bilen vi väntar in passerar kastar vi upp våra ryggsäckar på ryggen för att gå. Men vi märker genast att de har stannat längre bort och vi springer fram till en militärbil som plockar upp oss och kör oss hela vägen "i mål" till Gympie. Oj, oj, oj vilken tur. Vi blir avsläppta fem km utanför centrum. Laggar känner för att gå. Det var alldeles mörkt och det var knappast troligt att vi skulle få vidare lift, så jag hängde på. Vi tog det lugnt (vem hade bråttom?) och var framme och hade slagit upp tältet en timme senare.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Idag tog vi tåget ut från Brisbane till ett litet ställe som hette Petrie. Därifrån skulle vi lifta till Gympie. Vi fick lift av en farbror efter att vi gått en bit och han släppte av oss 300-400 meter från highwayen mot Gympie. Vi väntade inte speciellt länge förrän vi fick lift av en 30-årig man i en ny Holden. Han har varit racerförare en stor del av sitt liv och det märktes för han höll ca 140-160 km/tim konstant hela vägen. Han var på väg till Noosa Heads så han var tvungen att släppa av oss vid infarten till Noosa vid ett litet ställe som hette Eumundi. Där började det regna och vi fick söka skydd under ett tak till en liten affär där vi åt varsin köttpaj och drack en kopp kaffe. Efter att det slutat regna gick vi tillbaka upp på vägen för att förhoppningsvis få fortsatt lift, men solen hade redan börjat gå ner och det såg hopplöst ut. Vi bestämde oss för att vänta fem bilar till och fick vi inte lift då skulle vi slå upp tältet och övernatta där vi var.

När den femte och sista bilen vi väntat in passerar kastar vi upp våra ryggsäckar på ryggen för att gå. Men vi märker genast att de har stannat längre bort och vi springer fram till en militärbil som plockar upp oss och kör oss hela vägen "i mål" till Gympie. Oj, oj, oj vilken tur. Vi blir avsläppta fem km utanför centrum. Laggar känner för att gå. Det var alldeles mörkt och det var knappast troligt att vi skulle få vidare lift, så jag hängde på. Vi tog det lugnt (vem hade bråttom?) och var framme och hade slagit upp tältet en timme senare.

Dag 133, fredag 6 februari 1987.

Brisbane, Australien.

.

Var kvar på vandrarhemmet länge innan vi tog en annorlunda väg ner till staden för att få se lite mer av Brisbane. Laggar köpte nya skor. Vi åt, vår vana trogen, på McDonnald's. En liten tjej i 6-7 års åldern började lipa åt Laggar och han lipade tillbaka. Så där höll de på i säkert tio minuter och det var länge sedan jag skrattat så mycket. eftråt besökte vi MLC Building för att söka tillstånd att tälta på Fraser Island. Tyvärr var kontoret stängt för dagen, men en snäll tant hjälpte Laggar när jag var på toaletten så vi fick vår ansökningsbiljett ändå. Klockan hade närmat sig sju på kvällen, men nästan alla affärer var öppna ändå. Vi passade på att titta in i en bokaffär och en musikaffär där de hade en Yamaha DX-1. Tittade även lite grann på det trevliga nattlivet i staden.

.

Var kvar på vandrarhemmet länge innan vi tog en annorlunda väg ner till staden för att få se lite mer av Brisbane. Laggar köpte nya skor. Vi åt, vår vana trogen, på McDonnald's. En liten tjej i 6-7 års åldern började lipa åt Laggar och han lipade tillbaka. Så där höll de på i säkert tio minuter och det var länge sedan jag skrattade så mycket. Efteråt besökte vi MLC Building för att söka tillstånd att tälta på Fraser Island. Tyvärr var kontoret stängt för dagen, men en snäll tant hjälpte Laggar när jag var på toaletten, så vi fick vår ansökningsbiljett ändå. Klockan hade närmat sig sju på kvällen, men nästan alla affärer var öppna ändå. Vi passade på att titta in i en bokaffär och en musikaffär där de hade en Yamaha DX-1. Tittade även lite grann på det trevliga nattlivet i staden.

Dag 132, torsdag 5 februari 1987.

Brisbane, Australien.

.

Vi hade bestämt träff med en tjej som vi träffade igår som hette Lottie. Vi tre skulle åka och se Lone Pine Koala Sanctuary, men det var inte speciellt mycket att se. Det var det vanliga som koalor, känguruer, emuer och papegojor. En guana skulle också finnas men den var gömd i en trädstock. Det vi såg som vi inte sett förut var en platypus och en Tasmanian devil, dingos (vildhundar) och en annorlunda ödla.

.

Åkte hem och åt på Kentuckey Fried Chicken och tog en kaffe på McDonnald's. Fotade en nattbild i Brisbane innan vi somnade på vårt backpackers där vi bodde.

.

Vi hade bestämt träff med en tjej som vi träffade igår som hette Lottie. Vi tre skulle åka och se Lone Pine Koala Sanctuary, men det var inte speciellt mycket att se. Det var det vanliga som koalor, känguruer, emuer och papegojor. En guana skulle också finnas men den var gömd i en trädstock. Det vi såg som vi inte sett förut var en platypus och en Tasmanian devil, dingos (vildhundar) och en annorlunda ödla.

.

Åkte hem och åt på Kentuckey Fried Chicken och tog en kaffe på McDonnald's. Fotade en nattbild i Brisbane innan vi somnade på vårt backpackers där vi bodde.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

Dag 131, onsdag 4 februari 1987.

Goldcoast-Brisbane, Australien.

.

Strax efter niotiden tog vi avsked av June, och Mike skjutsdae ut oss till Highway 1. Jag tror inte det dröjde fem minuter innan vi fick lift till Brisbane. Direkt när vi kom fram till Brisbane bestämde vi oss för att stanna idag och imorgon och ta reda på lite information om Fraser Island och hur man bäst tar sig dit. På en resebyrå fick vi veta att man kunde hyra bil och själv utforska ön. Vi tog även reda på var det fanns vandrarhem, så vi ringde till Backpackers Down Under där vi fick ett dubbelrum för sju dollar per skalle.

.

Strax efter niotiden tog vi avsked av June, och Mike skjutsdae ut oss till Highway 1. Jag tror inte det dröjde fem minuter innan vi fick lift till Brisbane. Direkt när vi kom fram till Brisbane bestämde vi oss för att stanna idag och imorgon och ta reda på lite information om Fraser Island och hur man bäst tar sig dit. På en resebyrå fick vi veta att man kunde hyra bil och själv utforska ön. Vi tog även reda på var det fanns vandrarhem, så vi ringde till Backpackers Down Under där vi fick ett dubbelrum för sju dollar per skalle.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

Dag 130, tisdag 3 februari 1987.

Goldcoast, Australien.

.

Idag skjutsar Mike upp oss till bergen och nationalparkerna där vi får möjlighet att titta på regnskogen och den fantastiska utsikten ner mot kusten. På hemvägen tittar vi på ett nybyggt villakvarter och får tillfälle att se två villor från in- och utsidan.

.

Sedan besöker jag och Laggar det stora köpcentret där vi köper en varsin solhatt och jag en ny handduk eftersom jag glömde min i Canowindra. Efter vår shoppingvända är vi båda hungriga så vi går till McDonnald's där vi sitter kvar länge och pratar fysik och skriver vykort. Vi går hem till Mike och June och dricker lite te och packar för morgondagen.

.

Idag skjutsar Mike upp oss till bergen och nationalparkerna där vi får möjlighet att titta på regnskogen och den fantastiska utsikten ner mot kusten. På hemvägen tittar vi på ett nybyggt villakvarter och får tillfälle att se två villor från in- och utsidan.

.

Sedan besöker jag och Laggar det stora köpcentret där vi köper en varsin solhatt och jag en ny handduk eftersom jag glömde min i Canowindra. Efter vår shoppingvända är vi båda hungriga så vi går till McDonnald's där vi sitter kvar länge och pratar fysik och skriver vykort. Vi går hem till Mike och June och dricker lite te och packar för morgondagen.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

Dag 129, söndag 2 februari 1987.

Goldcoast, Australien.

.

På morgonen kör kylskåpsreparatören Mike Ryan ut oss till stranden utanför de bostadskvarter där vi tillfälligt bor. Det tog knappt 5 minuter. Därifrån vandrar vi en bit norrut från Mermaid beach till Surfers Paradise. Det är en 32 km lång sandstrand med ett av världens renaste vatten. Här tillbringar vi dagen och badar länge i det 25-26° vattnet.

På vägen tillbaka besöker vi McDonnald's och Paradise Center.

.

Idag pratar vi ännu längre med Mike och han förklarar för oss sina egna teorier om universum, svarta hål och allt annat. Väldigt spännande!

Vi får båda ett utdrag från hans dator som mera utförligt förklarar hans teorier.

.

På morgonen kör kylskåpsreparatören Mike Ryan ut oss till stranden utanför de bostadskvarter där vi tillfälligt bor. Det tog knappt 5 minuter. Därifrån vandrar vi en bit norrut från Mermaid beach till Surfers Paradise. Det är en 32 km lång sandstrand med ett av världens renaste vatten. Här tillbringar vi dagen och badar länge i det 25-26° vattnet.

På vägen tillbaka besöker vi McDonnald's och Paradise Center.

.

Idag pratar vi ännu längre med Mike och han förklarar för oss sina egna teorier om universum, svarta hål och allt annat. Väldigt spännande!

Vi får båda ett utdrag från hans dator som mera utförligt förklarar hans teorier.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Dag 128, söndag 1 februari 1987.

Port Macquarie-Surfers Paradise, Australien.

.

Vi lyckades med ett visst konststycke att tvätta hela kroppen under en vattenkran, innan vi fräscha gick upp på vägen igen för att lifta. Vi behövde inte vänta speciellt länge innan vi blev upptagna av en blå Toyotabuss. De var ett medelålders par som skulle hela vägen till Guldkusten. Och helt oväntat bjuder de hem oss till sig så efter en kycklingmiddag lägger vi oss i varsin säng i deras hus som ligger strax nedanför Surfers Paradise.

.

Innan vi lade oss pratade vi om världens naturproblem.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Vi lyckades med konststycket att tvätta hela kroppen under en vattenkran, innan vi fräscha gick upp på vägen igen för att lifta. Vi behövde inte vänta speciellt länge innan vi blev upplockade av en blå Toyotabuss. De var ett medelålders par som skulle hela vägen till Guldkusten. Och helt oväntat bjuder de hem oss till sig så efter en kycklingmiddag lägger vi oss i varsin säng i deras hus som ligger strax nedanför Surfers Paradise.

.

Innan vi lade oss pratade vi om världens naturproblem.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Dag 127, lördag 31 januari 1987.

Oak-Telegraph Point/Port Macquarie, Australien.

.

Vi gick upp, packade ihop tältet och började lifta. Vi fick stå ett tag innan en ung tjej med två små barn tog upp oss i en skranglig bil och vi hamnade mitt i skogen vid en vägkorsning. Där tog en äldre man upp oss i en liten pickup där jag fick sitta på flaket till en bensinmack. Här fick vi stå och vänta 15-20 min innan en ung kille i en Suzukibuss körde oss ända till Telegraph Point utanför Port Macquaire. Härifrån fick vi ingen mer lift utan kampade vid en liten flod där en rastplats var belägen.

.

Vi gick upp, packade ihop tältet och började lifta. Vi fick stå ett tag innan en ung tjej med två små barn tog upp oss i en skranglig bil och vi hamnade mitt i skogen vid en vägkorsning. Där tog en äldre man upp oss i en liten pickup där jag fick sitta på flaket till en bensinmack. Här fick vi stå och vänta 15-20 min innan en ung kille i en Suzukibuss körde oss ända till Telegraph Point utanför Port Macquaire. Härifrån fick vi ingen mer lift utan kampade vid en liten flod där en rastplats var belägen.

.

Copyright © 2012 Christer Karp. All rights reserved.

.

Dag 126, fredag 30 januari 1987.

Sydney, Australien.

.

Skulle träffa en viss Laggar på Centralstationen i Sydney klockan halv elva, men han hade försovit sig, så honom såg jag inte förrän tre kvart senare. Efter ett visst planerande och letande efter saft tog vi tåget till Hornsby.

Väl framme i Hornsby hann vi inte ens börja lifta förrän vi blev upplockade av en äldre man som hade sett den svenska flaggan på våra ryggsäckar. Hans dotter bodde i Sverige så han tyckte säkert bara det var roligt att få prata med oss. Det blev inte en särskilt lång lift, men vi kom utanför samhället och fick skjuts direkt av en ung kille till en skiljekorsning längre fram.

Där fick vi problem när en hund, från ingen stans, började följa oss var vi än gick. Laggar gick iväg med den och lämnade den på en bensinmack där de skulle ta om hand om, den till synes, herrelösa hunden.

.

Vi fick, hör och häpna, lift av en Mercedes efter detta och vår fjärde lift blev med en elektriker med sin hund som släppte av oss i en liten ort som heter Oak, strax utanför Newcastle. Där fick vi gå en bit innan vi hittade ett bra ställe att lifta från. Några tjejer skjutsade oss sedan några kilometer i änden av ett villakvarter, där vi blev fast för kvällen och fick sova i ett mycket mjukt gräs.

.

Skulle träffa en viss Laggar på Centralstationen i Sydney klockan halv elva, men han hade försovit sig, så honom såg jag inte förrän tre kvart senare. Efter ett visst planerande och letande efter saft tog vi tåget till Hornsby.

Väl framme i Hornsby hann vi inte ens börja lifta förrän vi blev upplockade av en äldre man som hade sett den svenska flaggan på våra ryggsäckar. Hans dotter bodde i Sverige så han tyckte säkert bara det var roligt att få prata med oss. Det blev inte en särskilt lång lift, men vi kom utanför samhället och fick skjuts direkt av en ung kille till en skiljekorsning längre fram.

Där fick vi problem när en hund, från ingen stans, började följa oss var vi än gick. Laggar gick iväg med den och lämnade den på en bensinmack där de skulle ta om hand om, den till synes, herrelösa hunden.

.

Vi fick, hör och häpna, lift av en Mercedes efter detta och vår fjärde lift blev med en elektriker med sin hund som släppte av oss i en liten ort som heter Oak, strax utanför Newcastle. Där fick vi gå en bit innan vi hittade ett bra ställe att lifta från. Några tjejer skjutsade oss sedan några kilometer i änden av ett villakvarter, där vi blev fast för kvällen och fick sova i ett mycket mjukt gräs.

Dag 125, torsdag 29 januari 1987.

Sydney, Australien.

.

Jag skyndade mig upp och betalade en natt till på Biltmore Hotel. Jag ringde till Karen och vi skulle träffas klockan ett här i Bondi. Åkte sedan in till centrum för att träffa Laggar vid den Amerikaska ambassaden klockan tio. Jag var där kvart i tio och han kom närmare halv elva. Efter ca 20 min fick vi vårt visa. Bra!

.

Jag skulle träffa Karen klockan ett, men kom inte till Bondi förrän 20 min över ett. Jag trodde hon hade åkt och blev grym på mig själv eftersom jag inte hade passat tiden. Jag sökte henne överallt, men hon fanns inte någonstans. Efter en stunds letande gav jag upp och gick för att tvätta smutskläder, men tog först en sväng förbi vår mötesplats och då stod hon där. Hon hade inte kommit iväg förrän sent. Viken tur att vi inte missade varandra. Vi låg på beachen ett tag. Innan hon åkte hem gick vi upp på mitt hotellrum och jag visade bilder från Sverige och den resrutt vi hittills gjort.

.

När hon åkt hem gick jag och simmade ensam en lång stund, glad och lättad över att ha träffat henne igen. Jag åt en pizza på Nino's efter att jag simmat. När maten låg i magen gick jag för att tvätta mina kläder, men de hade stängt för dagen. Jag gick upp på rummet och halvsov några timmar. Gick ut och kände på nattlivet. Köpte mjölk till nästa morgon innan jag såg på TV och packade för morgondagen då jag skulle träffa Laggar igen för att resa vidare.

.

Jag skyndade mig upp och betalade en natt till på Biltmore Hotel. Jag ringde till Karen och vi skulle träffas klockan ett här i Bondi. Åkte sedan in till centrum för att träffa Laggar vid den Amerikaska ambassaden klockan tio. Jag var där kvart i tio och han kom närmare halv elva. Efter ca 20 min fick vi vårt visa. Bra!

.

Jag skulle träffa Karen klockan ett, men kom inte till Bondi förrän 20 min över ett. Jag trodde hon hade åkt och blev grym på mig själv eftersom jag inte hade passat tiden. Jag sökte henne överallt, men hon fanns inte någonstans. Efter en stunds letande gav jag upp och gick för att tvätta smutskläder, men tog först en sväng förbi vår mötesplats och då stod hon där. Hon hade inte kommit iväg förrän sent. Viken tur att vi inte missade varandra. Vi låg på beachen ett tag. Innan hon åkte hem gick vi upp på mitt hotellrum och jag visade bilder från Sverige och den resrutt vi hittills gjort.

.

När hon åkt hem gick jag och simmade ensam en lång stund, glad och lättad över att ha träffat henne igen. Jag åt en pizza på Nino's efter att jag simmat. När maten låg i magen gick jag för att tvätta mina kläder, men de hade stängt för dagen. Jag gick upp på rummet och halvsov några timmar. Gick ut och kände på nattlivet. Köpte mjölk till nästa morgon innan jag såg på TV och packade för morgondagen då jag skulle träffa Laggar igen för att resa vidare.

Dag 124, onsdag 28 januari 1987.

Sydney, Australien.

.

Ringer Karen, men ingen svarar. Solar och badar till 13.00. Underbart!

Jag vill inte åka in till centrum och se Laggar, men eftersom Karen inte syns till åker jag in till 14.00.

Träffar Laggar. Vi tittar lite i affärer och fikar på McDonald's. Vi tar en sväng på biblioteket också. Sedan skiljs vi åt eftersom Laggar har rum i Dullwich Hill för natten.

.

Ringer Karen, men ingen svarar. Solar och badar till 13.00. Underbart!

Jag vill inte åka in till centrum och se Laggar, men eftersom Karen inte syns till åker jag in till 14.00.

Träffar Laggar. Vi tittar lite i affärer och fikar på McDonald's. Vi tar en sväng på biblioteket också. Sedan skiljs vi åt eftersom Laggar har rum i Dullwich Hill för natten.