Worldtour 86-87

Dag 46, tisdag 11 november 1986.

Tåg från Kunming till Chengdu, Kina.

Åh, dessa berg, dessa dalar. Hur vackert kan det vara, frågar jag mig?

Om jag skulle rekommendera någon att se en enda sak i Kina så skulle jag utan att tveka rekommendera den här resan med tåg mellan Kunming och Chengdu.

Tåget slingrar sig som en kinesisk sagodrake ovan och igenom det ena bergsmassivet efter det andra. Magen åker verkligen hiss när man kastar ned blicken i de bråddjupa dalarna för att i nästa sekund klättra upp igen på de avlägsna topparna långt borta. Att bara få sitta här och låta landskapet måla upp den ena tavlan efter den andra, när vi gång efter annan rinner ut ur någon av de säkert hundra tunnlarna, är helt obeskrivligt. Det är som att titta på diabilder genom en diaprojektor där mörkret i tunnlarna visualiserar det tomrum som sker i mellanrummet i en bildväxling. Det är en så fantastisk resa. Jag lever! Oj vad jag lever!

På kvällen tänkte vi båda till om vårt solsytem. Det vi kom fram till var att när månens högra halva syns, kommer vi att se mindre och mindre av den, allt eftersom dygnen går. (Kommentar november 2011: Jag har absolut ingen aning om vad vi menade med det här. Vi måste ha varit höga av resan eller nåt. ?????)

Åh, dessa berg, dessa dalar. Hur vackert kan det vara, frågar jag mig?

Om jag skulle rekommendera någon att se en enda sak i Kina så skulle jag utan att tveka rekommendera den här resan med tåg mellan Kunming och Chengdu.

Tåget slingrar sig som en kinesisk sagodrake ovan och igenom det ena bergsmassivet efter det andra. Magen åker verkligen hiss när man kastar ned blicken i de bråddjupa dalarna för att i nästa sekund klättra upp igen på de avlägsna topparna långt borta. Att bara få sitta här och låta landskapet måla upp den ena tavlan efter den andra, när vi gång efter annan rinner ut ur någon av de säkert hundra tunnlarna, är helt obeskrivligt. Det är som att titta på diabilder genom en diaprojektor där mörkret i tunnlarna visualiserar det tomrum som sker i mellanrummet i en bildväxling. Det är en så fantastisk resa. Jag lever! Oj vad jag lever!

.

På kvällen tänkte vi båda till om vårt solsytem. Det vi kom fram till var att när månens högra halva syns, kommer vi att se mindre och mindre av den, allt eftersom dygnen går. (Kommentar november 2011: Jag har absolut ingen aning om vad vi menade med det här. Vi måste ha varit höga av resan eller nåt?????)

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.