Worldtour 86-87

Dag 98, fredag 2 januari 1987.

Sidney, Australien.

Den här dagen skulle vi lämna storstaden och åka ut till landsbygden för att söka jobb. Vi tog tåget till Windsor först, men var tvungna att åka vidare till Richmond. Därifrån tog vi nussen till ett litet ställe som hette Bilpin. Vi stannade vid en lite fruktshop där två män talade om för oss att det inte fanns någon frukt här, så om vi ville plocka skulle vi åka till Orange. Sagt och gjort delade vi upp oss två och två, för att det skulle gå lättare att få lift.

Jag och Tony fick lift av en kille efter en kvart ungefär och vi åker förbi Laggar och Robban och vinkar retfullt. Vi blir dock själva stående på vägen ett bra tag efter vår tredje lift och blir omkörda av Laggar och Robban som vinkar åt oss den här gången. Det började så småningom bli mörkt och vårt hopp hade nästan försvunnit när vi får lift av en Toyotabuss ända till Orange. Toyotabussen släpper av oss vid General Post Office där vi bestämt träff med Robban och Laggar. Men vi ser dem ingenstans, så vi bestämmer att vänta till klockan tolv och har de inte kommit tills dess har de nog inte fått lift ända fram utan kommer imorgon.

.

Klockan blir så småningom tolv och vi beslutar oss för att gå till en park och lägga oss. Det var mörkt och svårt att hitta något lämpligt buskage så jag hittar en paviljong som verkar vara perfekt. det är svårt att se där inne, men det står två parkbänkar och en massa notställ och nedanför dem ligger en massa presseningar eller något. När jag går närmare ser jag att det är två personer som redan ligger här. Jag blir överraskad över min upptäckt och blir stel och undrar om de upptäckt mig. Men så känner jag igen den finska flaggan på Laggars ryggsäck och jag brister ut helt impulsivt:

-Jamen, det är ju ni!

En yrvaken Robban tittar upp och ser att det är jag. Efter det dyker Tony upp efter att ha varit längre bort på en toalett. Det blir en kort och munter diskussion innan vi börjar packa upp våra sovsäckar för att lägga oss där vi också.

.

Men jag hinner knappt ner med fötterna i säcken innan två bilstrålkastare tänds i andra sidan av parken riktade rakt mot oss. Bilen glider sakta emot oss och jag ser att det är polisen. Två bildörrar slår igen och ett ficklampsljus följt av två skuggor kliver upp mot oss på paviljongen.

De frågar oss om vi gillar Aboriginals och berättar att de brukar plundra folk i den här parken om nätterna. Vi talade om precis som det var och det var nog tur. De förstod att vi inte kunde hitta ett vandrarhem så här sent. Vi fick packa ihop våra sovsäckar medan de ringde runt för att hitta några rum åt oss. De säger att de hittat rum åt oss och vi får hoppa in där bak i polisbilens "finkautrymme".

.

Poliserna kör oss sedan till ett socialhem där alkoholister och andra asociala, som inte polisen behöver ta hand om, hamnar. Och under årens lopp har de haft ett antal resenärer där också. Vi fick betala 4 dollar var per natt om vi hade pengar, annars behövde vi inte. Men det var klart vi betalade, det hade känts oförskämt annars. För dessa fyra dollar fick vi ju frukost och en rejäl husmanskost-middag med efterrätt varje dag och vi sov i underbara sängar och hade TV, dusch, toalett och badrum. Fantastiskt!

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

.

Den här dagen skulle vi lämna storstaden och åka ut till landsbygden för att söka jobb. Vi tog tåget till Windsor först, men var tvungna att åka vidare till Richmond. Därifrån tog vi bussen till ett litet ställe som hette Bilpin. Vi stannade vid en lite fruktshop där två män talade om för oss att det inte fanns någon frukt här, så om vi ville plocka skulle vi åka till Orange. Sagt och gjort delade vi upp oss två och två, för att det skulle gå lättare att få lift.

Jag och Tony fick lift av en kille efter en kvart ungefär och vi åker förbi Laggar och Robban och vinkar retfullt. Vi blir dock själva stående på vägen ett bra tag efter vår tredje lift och blir omkörda av Laggar och Robban som vinkar åt oss den här gången. Det började så småningom bli mörkt och vårt hopp hade nästan försvunnit när vi får lift av en Toyotabuss ända till Orange. Toyotabussen släpper av oss vid General Post Office där vi bestämt träff med Robban och Laggar. Men vi ser dem ingenstans, så vi bestämmer att vänta till klockan tolv och har de inte kommit tills dess har de nog inte fått lift ända fram utan kommer imorgon.

.

Klockan blir så småningom tolv och vi beslutar oss för att gå till en park och lägga oss. Det var mörkt och svårt att hitta något lämpligt buskage. så jag hittar en paviljong som verkar vara perfekt. Det är svårt att se där inne, men det står två parkbänkar och en massa notställ och nedanför dem ligger en massa presseningar eller något. När jag går närmare ser jag att det är två personer som redan ligger här. Jag blir överraskad över min upptäckt och blir stel och undrar om de upptäckt mig. Men så känner jag igen den finska flaggan på Laggars ryggsäck och jag brister ut helt impulsivt:

- Jamen, det är ju NI!

En yrvaken Robban tittar upp och ser att det är jag. Efter det dyker Tony upp efter att ha varit längre bort på en toalett. Det blir en kort och munter diskussion innan vi börjar packa upp våra sovsäckar för att lägga oss där vi också.

.

Men jag hinner knappt ner med fötterna i säcken innan två bilstrålkastare tänds i andra sidan av parken riktade rakt mot oss. Bilen glider sakta emot oss och jag ser att det är polisen. Två bildörrar slår igen och ett ficklampsljus följt av två skuggor kliver upp mot oss på paviljongen.

De frågar oss om vi gillar Aboriginals och berättar att de brukar plundra folk i den här parken om nätterna. Vi talade om precis som det var och det var nog tur. De förstod att vi inte kunde hitta ett vandrarhem så här sent. Vi fick packa ihop våra sovsäckar medan de ringde runt för att hitta några rum åt oss. De hittade rum åt oss ganska snabbt och vi får hoppa in där bak i polisbilens "finkautrymme".

.

Poliserna kör oss sedan till ett socialhem där alkoholister och andra asociala, som inte polisen behöver ta hand om, hamnar. Under årens lopp har de haft ett antal resenärer där också. Vi fick betala 4 dollar var per natt om vi hade pengar, annars behövde vi inte. Men det var klart vi betalade, det hade känts oförskämt annars. För dessa fyra dollar fick vi nämligen frukost och en rejäl middag med efterrätt varje dag och vi sov i underbara sängar och hade TV, dusch, toalett och badrum. Fantastiskt!