Worldtour 86-87 -

Dag 36, lördag 1 november 1986.

Kunming, Kina.

Anlände till Kunming i halv åtta-tiden något försenat. Vakter delade snabbt in folkmassan i två led innan vi fick gå ut ur stationsbyggnaden. Det var första gången vi märkte av att någon försökte hålla ordning på alla människor och det lyckades faktiskt ganska bra.

Vi gick omkring och letade ett tag innan vi hittade Kunhu Hotel där vi betalade 4 Yuan per säng och natt. Vi packade upp och gick ut i staden och märkte omgående en annan stämning och en annan miljö. Framför allt var intrycket att det var en mycket mer, för Kina, mordern stad. Det var skönt att se lite prydlighet igen. Inga människor var som hökar på en och försökte växla pengar, utan allt var fridfullt och lugnt. Det var knappt man märkte av bilarna och cyklarna som tutade och plingade.

Senare besökte vi stadens djurpark och fick se den speciella pandabjörnen bland alla kameler, elefanter, tigrar och fåglar. På hemvägen gick vi förbi Cuijo Park och fick några bra bilder på ortsbefolkningen när de dansade och sjöng Kinesisk folkmusik. Vi avslutade dagen med att äta gott på en hyfsat fräsch restaurang som tydligen skulle bli en hamburgerbar inom en snar framtid.

Kunming, Kina.

.

Anlände till Kunming i halv åtta-tiden något försenat. Vakter delade snabbt in folkmassan i två led innan vi fick gå ut ur stationsbyggnaden. Det var första gången vi märkte av att någon försökte hålla ordning på alla människor och det lyckades faktiskt ganska bra.

.

Huvudgatan Beijing Lu i Kunming, Kina.

.

Vi gick omkring och letade ett tag innan vi hittade Kunhu Hotel där vi betalade 4 Yuan per säng och natt. Vi packade upp och gick ut i staden och märkte omgående en annan stämning och en annan miljö. Framför allt var intrycket att det var en mycket mer modern stad än vad vi sett av Kina tidigare. Det var skönt att se lite prydlighet igen. Inga människor var som hökar på en och försökte växla pengar, utan allt var fridfullt och lugnt. Det var knappt man märkte av bilarna och cyklarna som tutade och plingade.

.

Gatubild Kunming, Kina.

.

Senare besökte vi stadens djurpark och fick se den speciella pandabjörnen bland alla kameler, elefanter, tigrar och fåglar. På hemvägen gick vi förbi Cuijo Park och fick några bra bilder på ortsbefolkningen när de dansade och sjöng Kinesisk folkmusik. Vi avslutade dagen med att äta gott på en hyfsat fräsch restaurang som tydligen skulle bli en hamburgerbar inom en snar framtid.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

En kamel i djurparken, Kunming, Kina.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

En liten pojke.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Folkmusik Cuiho Park, Kunming.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Dans och sång i Cuiho Park, Kunming.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Mah-Jongspel i Cuiho Park, Kunming.

Dag 35, fredag 31 oktober 1986.

På väg till Kunming med tåg, Kina

Försökte sova klockan 01.00, men kunde inte. Slumrade bara. Kineserna gick bara fram och tillbaka mellan vagnarna och passerade oss hela tiden. Väcktes definitivt när jag blockerade vägen för matvagnen kl 06.30. Vi fick tillfälle att läsa och skriva en stund i restaurangvagnen innan det blev lunch och alla matgäster skulle ha plats vid borden. Det var skönt. Vi fortsatte att knuffas och trängas med landets invånare ända till klockan 15.30 då vi lyckades få plats i hard sleep. Det räckte med att lägga till 15,30 Yuan per man och det var inte speciellt mycket tyckte vi och så kunde vi sova mycket bättre. Vi lade oss nästan på en gång, men jag sov lite dåligt och vaknade var annan timme ungefär.

När tåget stannade en kvart, tjugo minuter vid en station på morgonen skulle alla på tåget ut och tvätta sig själva, handdukar och sina temuggar i ett enda tvättställl. Det var som att betrakta vargar som äter. Otroligt!!!

På väg till Kunming med tåg, Kina.

.

Läslektyr på tåget. Vad seriösa vi måste ha varit.

.

Försökte sova klockan 01.00, men kunde inte. Slumrade bara. Kineserna gick bara fram och tillbaka mellan vagnarna och passerade oss hela tiden. Väcktes definitivt när jag blockerade vägen för matvagnen kl 06.30. Vi fick tillfälle att läsa och skriva en stund i restaurangvagnen innan det blev lunch och alla matgäster skulle ha plats vid borden. Det var skönt. Vi fortsatte att knuffas och trängas med landets invånare ända till klockan 15.30 då vi lyckades få plats i hard sleep vagnen. Det räckte med att lägga till 15,30 Yuan per man och det var inte speciellt mycket tyckte vi och så kunde vi sova mycket bättre. Vi lade oss nästan på en gång, men jag sov lite dåligt och vaknade varannan timme ungefär.

När tåget stannade en kvart, tjugo minuter vid en station på morgonen skulle alla på tåget ut och tvätta sig själva, sina handdukar och temuggar i ett enda tvättställl. Det var som att betrakta vargar som äter. Otroligt!!!

Dag 34, torsdag 30 oktober 1986.

Guilin, Kina.

Vi sov ut idag innan vi hyrde cyklar och cyklade ut till de röda flöjtgrottorna. Fastän vi hade tappat bort vår karta för två dagar sedan lyckades vi, delvis med hjälp av ortsbefolkningen, hitta rätt den här gången. Det var en fantastisk natur som mötte oss på vägen och det blev många fina bilder. De röda flöjtgrottorna var verkligen fina. De gick i stil med drakgrottorna på Mallorca. Jag testade blixten för första gången på resan, efter att med Laggars hjälp, kollat upp bruksanvisningen en gång till.

Laggar hade inte varit helt frisk, men det började bli bättre så vi kände båda för ett rejält skrovmål "western food" på Osmanthus Hotel, efter att vi lämnat tillbaka cyklarna. Oj, vad skönt det var att komma till ett riktigt fräscht ställe med riktig service och "riktig" mat. V i åt båda minutsteak med pommes frittes och färska grönsaker och så avslutade vi med en kaffe på det sen. Jag tog även tårtbit till kaffet och Laggar som var utsvulten beställde in en hamburgare med pommes frittes efter kaffet. Tillsammans kostade det 57.50 Yuan (ca 105 kronor) och det är det i särklass dyraste vi hittills ätit för i Kina. Och det kommer knappast att bli dyrare längre fram heller med tanke på att jag åt mat för 1 Yuan igår (ca 2 kronor).

Det började bli dags att åka vidare och innan vi skulle gå till tåget stannade vi till vid ett stånd där man gjorde personliga stämplar på beställning. Man fick själv välja ut en liten jadesten och sedan ristade de in det man ville i botten på den. Både jag och Laggar köpte en varsin stämpel inkl färg att använd till. Den här kommer jag att använda som brevsigill och liknande och vilken fin souvenir också. Den kostade 15 Yuan (ca 30 kronor) inkl inristning. Färgen kostade 5 Yuan.

Efter detta hade klockan blivit så mycket att vi var tvungna att springa tillbaka till hotellet och hämta våra ryggsäckar. Vi sprang hela vägen till stationen där vi precis hann fram lagom för att trängas i kön till hard seat platserna. Hard seat är de billigaste platserna och vi hade inga platsbiljetter heller. Nog för att både jag och Laggar har åkt tåg när det har varit trångt förut, men det här var ju löjligt. Det fanns ju knappt ståplats till alla. Som tur var lyckades vi förflytta oss längre fram där vi kunde kila ned oss i gången mellan två tågvagnar för att försöka slumra till en stund inför resan på kvällen och natten till nästa stopp som skulle bli Kunming.

Guilin, Kina.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Naturen kring de röda flöjtgrottorna.

.

Vi sov ut idag innan vi hyrde cyklar och cyklade ut till de röda flöjtgrottorna. Fastän vi hade tappat bort vår karta för två dagar sedan lyckades vi, delvis med hjälp av ortsbefolkningen, hitta rätt den här gången. Det var en fantastisk natur som mötte oss på vägen och det blev många fina bilder. De röda flöjtgrottorna var verkligen fina. De gick i stil med drakgrottorna på Mallorca. Jag testade blixten för första gången på resan, efter att med Laggars hjälp, kollat upp bruksanvisningen en gång till.

Naturen kring de röda flöjtgrottorna.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Naturen kring de röda flöjtgrottorna.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Två stycken skarvar som användes av fiskare från trakten för att fiska med.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Inne i de röda flöjtgrottorna.

.

Laggar hade inte varit helt frisk, men det började bli bättre så vi kände båda för ett rejält skrovmål "western food" på Osmanthus Hotel, efter att vi lämnat tillbaka cyklarna. Oj, vad skönt det var att komma till ett riktigt fräscht ställe med riktig service och "riktig" mat. V i åt båda minutsteak med pommes frittes och färska grönsaker och så avslutade vi med en kaffe på det sen. Jag tog även tårtbit till kaffet och Laggar som var utsvulten beställde in en hamburgare med pommes frittes efter kaffet. Tillsammans kostade det 57.50 Yuan (ca 105 kronor) och det är det i särklass dyraste vi hittills ätit för i Kina. Och det kommer knappast att bli dyrare längre fram heller med tanke på att jag åt mat för 1 Yuan igår (ca 2 kronor).

.

Min nygjorda stämpel stämplad i min dagbok.

.

Det började bli dags att åka vidare och innan vi skulle gå till tåget stannade vi till vid ett stånd där man gjorde personliga stämplar på beställning. Man fick själv välja ut en liten jadesten och sedan ristade de in det man ville i botten på den. Både jag och Laggar köpte en varsin stämpel inkl färg att använd till. Den här kommer jag att använda som brevsigill och liknande och vilken fin souvenir också. Den kostade 15 Yuan (ca 30 kronor) inkl inristning. Färgen kostade 5 Yuan.

Efter detta hade klockan blivit så mycket att vi var tvungna att springa tillbaka till hotellet och hämta våra ryggsäckar. Vi sprang hela vägen till stationen där vi precis hann fram lagom för att trängas i kön till hard seat platserna. Hard seat är de billigaste platserna och vi hade inga platsbiljetter heller. Nog för att både jag och Laggar har åkt tåg när det har varit trångt förut, men det här var ju löjligt. Det fanns ju knappt ståplats till alla. Som tur var lyckades vi förflytta oss längre fram där vi kunde kila ned oss i gången mellan två tågvagnar för att försöka slumra till en stund inför resan på kvällen och natten till nästa stopp som skulle bli Kunming.

Dag 33, onsdag 29 oktober 1986

Guilin, Kina.

Laggar är sjuk, så vi bestämmer oss tidigt på morgonen att vi inte ska följa med på Yangzhou-turen. Därför går jag ner själv och pratar med Shengs kompanjon, eftersom Sheng inte är där, och frågar om vi kan få pengarna tillbaka. Han säger att det inte är några problem, men ber mig komma tillbaka klockan åtta då Sheng har kommit. När klockan är åtta och jag kommer dit igen har Sheng fortfarande inte dykt upp. De ber mig komma tillbaka klockan 18 istället. Okey, säger jag och tänker att jag ska pengarna tillbaka ändå även om han inte är här senare ikväll.

När klockan är strax efter 10 träffar jag på Sheng vid La La Café och jag förklarar som det är att min vän är sjuk o s v.

- Nej, han kan inte ge oss några pengar tillbaka. Jag påminner honom om att han lovade just det att vi skulle få tillbaka pengarna om vi inte kunde komma. Efter mycket om och men är han beredd att ge tillbaka mig 60 Yuan.

- Nej 70 Yuan, säger jag och jag får tillbaka en ny ursäkt på slöddrig engelska.

- Okey, säger jag. Då går vi halva vägen var och så nöjer jag mig med 65 Yuan. Han gav mig pengarna och jag gick hem.

Laggar ligger i sängen hela dagen och jag tar bilder på folket i Guilin och solar på taket på hotellet. Jag har också diarré så vi tar det lugnt resten av dagen.

Guilin, Kina.

.

En stolt man med sitt barn nere vid floden.

.

Laggar är sjuk, så vi bestämmer oss tidigt på morgonen att vi inte ska följa med på Yangzhou-turen. Därför går jag ner själv och pratar med Shengs kompanjon, eftersom Sheng inte är där, och frågar om vi kan få pengarna tillbaka. Han säger att det inte är några problem, men ber mig komma tillbaka klockan åtta då Sheng har kommit. När klockan är åtta och jag kommer dit igen har Sheng fortfarande inte dykt upp. De ber mig komma tillbaka klockan 18 istället. Okey, säger jag och tänker att jag ska pengarna tillbaka ändå även om han inte är här senare ikväll.

När klockan är strax efter 10 träffar jag på Sheng vid La La Café och jag förklarar som det är att min vän är sjuk o s v.

- Nej, han kan inte ge oss några pengar tillbaka. Jag påminner honom om att han lovade just att vi skulle få tillbaka pengarna om vi inte kunde komma. Efter mycket om och men är han beredd att ge tillbaka mig 60 Yuan.

- Nej 70 Yuan, säger jag och jag får tillbaka en ny ursäkt på slöddrig engelska.

- Okey, säger jag. Då går vi halva vägen var och så nöjer jag mig med 65 Yuan. Han gav mig pengarna och jag gick hem.

Laggar ligger i sängen hela dagen och jag tar bilder på folket i Guilin och solar på taket på hotellet. Jag har också diarré så vi tar det lugnt resten av dagen.

.

Människor i Guilin.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Människor i Guilin.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Människor i Guilin.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Människor i Guilin.

.

Dag 32, tisdag 28 oktober 1986.

Guilin, Kina.

Det första vi gjorde var att äta frukost, ett naturligt första steg på morgonen. Det var ett alldeles nytt hotell och det var väldigt fint med god mat och bra service, för ett i Kina humant pris (d v s billigt).

Vi hyrde en varsin cykel och åkte till Guilin hotel där det var billigare, 10 Yuan per person och natt. Vi bestämde oss för att flytta oss dit och cyklade fram och åter för att ta in på det nya hotellet. När vi var klara satte vi kurs mot Fubo Hill som är en av Guilins hundratals "sockertoppskullar". Det är fantastiskt fint här med detta landskap. Det känns som om man befinner sig i en sagovärld och när vi klättrade upp på Fubo Hill fick vi naturligtvis en fantastisk vy över staden. Efter några bilder klättrade, eller rättare sagt, gick vi ner i de trappor som fanns hela vägen.

Efter det fortsatte vi till de röda flöjtgrottorna. Vi cyklade ut från centrum i motvind som förde med sig sand i luften så vi var tvugna att kisa med ögonen för att koma fram och efter någon km började vi misstänka att vi var på fel väg. När Laggars trampa dessutom gick av valde vi att ge upp vår cykeltur och åkte tillbaka till stadens centrum. Vi såg vägen vi skulle ha åkt in på på vägen tillbaka och kunde konstatera att vi var fel ute tidigare, men det hade blivit sent och med tanke på att vi hade en trasig cykel valde vi att skjuta upp besöket.

Vi fortsatte hem och lämnade tillbaka cyklarna och åt kvällsmat på det berömda cafet i Guilin La La Café. Vi träffade ägaren som fixade biljetter till Kunming åt oss för lokalpris, men han tog själv en slant för det. Han fixade även biljetter till Yangtzhou för 70 Yuan F.E.C. Det var kanske också lite dyrt, men då behövde vi inte oroa oss för vilken buss vi skulle ta o s v. Det blev mer som ett paketpris då. Vi gick hem efter det och träffade några tyskar på vägen. Vi pratade om Thailand och Sydasien en del eftersom de hade varit där, men vi fick en något negativ bild av dem. De hade bl a provat på hasch och annat dumt så de var inte riktigt min typ. Laggar började känna sig dålig igen när vi lade oss, så vi får se hur vi gör med Yangzhou och båtturen imorgon.

Guilin, Kina.

.

Laggar i Friendship Dinner Hall. Jag tror det var matsalen på Osmanthus Hotel.

.

Det första vi gjorde var att äta frukost, ett naturligt första steg på morgonen. Det var ett alldeles nytt hotell och det var väldigt fint med god mat och bra service, för ett i Kina humant pris (d v s billigt).

.

Huvudgatan Zhonshan i Guilin. Laggarn cyklande till höger.

.

Vi hyrde en varsin cykel och åkte till Guilin hotel där det var billigare, 10 Yuan per person och natt. Vi bestämde oss för att flytta oss dit och cyklade fram och åter för att ta in på det nya hotellet.

.

Området kring tågstationen i Guilin.

.

Takterassen ovanför sovsalen på Osmanthus Hotell där vi bodde första natten i Guilin.

.

Utsikt från Fubo Hill i Guilin. Lägg märke till templet högst upp på toppen av berget till vänster.

.

Utsikt från Fubo Hill i Guilin.

.

När vi var klara satte vi kurs mot Fubo Hill som är en av Guilins hundratals "sockertoppskullar". Det är fantastiskt fint här med detta landskap. Det känns som om man befinner sig i en sagovärld och när vi klättrade upp på Fubo Hill fick vi naturligtvis en fantastisk vy över staden. Efter några bilder klättrade, eller rättare sagt, gick vi ner i de trappor som fanns hela vägen.

.

Efter det fortsatte vi till de röda flöjtgrottorna. Vi cyklade ut från centrum i motvind som förde med sig sand i luften så vi var tvugna att kisa med ögonen för att se framåt och efter någon km började vi misstänka att vi var på fel väg. När Laggars trampa dessutom gick sönder valde vi att ge upp vår cykeltur och åkte tillbaka till stadens centrum. På vägen tillbaka såg vi den väg vi skulle ha åkt in på och kunde konstatera att vi var fel ute tidigare, men det hade blivit sent och med tanke på att vi hade en trasig cykel valde vi att skjuta upp besöket.

.

Vi fortsatte hem och lämnade tillbaka cyklarna och åt kvällsmat på det berömda cafet i Guilin La La Café. Vi träffade ägaren som fixade biljetter till Kunming åt oss för lokalpris, men han tog själv en slant för det. Han fixade även biljetter till Yangtzhou för 70 Yuan F.E.C. Det var kanske också lite dyrt, men då behövde vi inte oroa oss för vilken buss vi skulle ta o s v. Det blev mer som ett paketpris då. Vi gick hem efter det och träffade några tyskar på vägen. Vi pratade om Thailand och Sydasien en del eftersom de hade varit där, men vi fick en något negativ bild av dem. De hade bl a provat på hasch och annat dumt så de var inte riktigt våra typer. Laggar började känna sig dålig igen när vi lade oss, så vi får se hur vi gör med Yangzhou och båtturen imorgon.

Dag 31, måndag 27 oktober 1986.

Guilin, Kina.

20° C och fortsatt mulet.

Laggar är dålig och vill inte ha någon mat. Vi tror båda att det kan vara en bulle han fick av en liten pojke på tåget igår kväll. Det är det enda han ätit som inte jag också ätit.

Egentligen är det ingenting som har hänt bortsett från att jag har legat och läst, sovit och skrivit. I åttatiden tog vi febern på Laggarn och han hade 39° C. Han mår illa och är stel i hela kroppen och under fötterna. Jag gjorde i ordning lite saftsoppa och en dos medicol som han drack upp. Han är väldigt matt och orkar inte mycket, men humöret är det inget fel på.

När vi började närma oss Guilin packade jag ihop våra ryggsäckar och satt mig och bläddrade i vårt engels-kinesiska lexikon. Jag upptäckte då en lapp instucken med en adress till mamman med den lilla tjejen. Jag blev väldigt glad och tackade henne. Hon sa att när vi kom till Kunming skulle vi söka upp henne. Det var en person jag direkt tyckte om och jag ser fram emot att träffa henne igen.

Vi hittade The Hidden Hill hotel ganska snart, men de hade fullt i sovsalen. Vi gick därför vidare och hittade på Osmanthus Hotel som hade plats längst upp på taket i en sovsal. Vi tog det fast det kostade 15 Yuan natten per person. Det var dyrt, men vi tänkte att vi kunde hitta ett annat hotell i morgon i stället.

Guilin, Kina.

20° C och fortsatt mulet.

.

Läslektyr på tåget.

.

Laggar är dålig och vill inte ha någon mat. Vi tror båda att det kan vara en bulle han fick av en liten pojke på tåget igår kväll. Det är det enda han ätit som inte jag också ätit.

Egentligen är det ingenting som har hänt på resan idag bortsett från att jag har legat och läst, sovit och skrivit. Vid åttatiden tog vi febern på Laggarn och han hade 39° C. Han mår illa och är stel i hela kroppen och under fötterna. Jag gjorde i ordning lite saftsoppa och en dos medicol som han drack upp. Han är väldigt matt och orkar inte mycket, men humöret är det inget fel på.

När vi började närma oss Guilin packade jag ihop våra ryggsäckar och satt mig och bläddrade i vårt engels-kinesiska lexikon. Jag upptäckte då en lapp instucken med en adress till mamman med den lilla tjejen. Jag blev väldigt glad och tackade henne. Hon sa att när vi kom till Kunming skulle vi söka upp henne. Det var en person jag direkt tyckte om och jag ser fram emot att träffa henne igen.

Vi hittade The Hidden Hill hotel ganska snart, men de hade fullt i sovsalen. Vi gick därför vidare och hittade på Osmanthus Hotel som hade plats längst upp på taket i en sovsal. Vi tog det fast det kostade 15 Yuan natten per person. Det var dyrt, men vi tänkte att vi kunde hitta ett annat hotell i morgon i stället.

Dag 30, söndag 26 oktober 1986.

Shanghai, Kina.

Idag skulle vi lämna hotellet i Shanghai och åka sydväst 160 mil till Guilin. Vi skulle åka kl 16.48 och vara framme vid 21-tiden den 31:a. Strax efter middagstid checkade vi ut från Pujian Hotel och åt även en bit mat på hotellet tillsammans med två andra svenskar som precis kommit till Shanghai från Beijing. Efter lunchen tog vi det lugnt och gick mot stationen. På vägen köpte vi te, bröd, bananer, choklad och en liter Coca-Cola som vi skulle ha med oss på tåget.

Två timmar före det att tåget skulle gå kom vi till stationen och vi ålacerade oss i fåtöljerna i kontoret för utlänningar. Vi skojade och pratade 1 och en halv timme innan vi tog farväl av vår "syster i Kina". Det var hon som tidigare fixade våra biljetter och som ville att vi skulle vara hennes bröder. Hon gav oss ett kort på sig själv och talade om för oss att nästa gång vi kom till Kina skulle vi studera Kinesiska och så övertalade vi henne att vi skulle få bo hos henne. Vi får väl se om det blir verklighet någon gång. Vem vet?

Jag lyckades sno åt mig en kram från henne fast det var motstridigt innan vi vinkade av varandra. Vi klev på tåget och upptäckte att "hardsleeper" inte var speciellt "hard". Skillnaden från softsleeper" är att här sover man i bås istället för i kupé och så ligger man tre på höjde istället för två. I samma bås som vi bor det en fantastiskt gullig liten tjej i sjuårsåldern med sin nästan lika gulliga mamma. Och när den lilla tjejen också började sjunga kinesiska sångersmalt man ju som smör i solen. Jag var bara tvungen av mitt hjärta att ge bort en liten dalahäst till henne. Det finns nästan inget gulligare än en liten thej som pratar på kinesiska. När hon sedan börjar sjunga tror man inte sina öron.

Vi visade på kartan var dalahästen var tillverkad och så visdae jag bilder från Sverige som jag hade med mig.

Vi köpte en var sin portion mat för 2 Yuan var innan vi lade oss. På kvällen hade jag lite svårt tatt sova för det var lite varmt, så jag märkte när vi i tolvtiden på natten bytte tåg till ett ånglok. Det var första gången jag åkte ånglok.

Shanghai, Kina.

.

Idag skulle vi lämna hotellet i Shanghai och åka 160 mil sydväst till Guilin. Vi skulle åka kl 16.48 och vara framme vid 21-tiden dagen därpå. Strax efter middagstid checkade vi ut från Pujian Hotel och åt även en bit mat på hotellet tillsammans med två andra svenskar som precis kommit till Shanghai från Beijing. Efter lunchen tog vi det lugnt och gick mot stationen. På vägen köpte vi te, bröd, bananer, choklad och en liter Coca-Cola som vi skulle ha med oss på tåget.

Två timmar före det att tåget skulle gå kom vi till stationen och vi placerade oss i fåtöljerna i kontoret för utlänningar. Vi skojade och pratade i en och en halv timme innan vi tog farväl av vår "syster i Kina". Det var hon som tidigare fixade våra biljetter och som ville att vi skulle vara hennes bröder. Hon gav oss ett kort på sig själv och talade om för oss att nästa gång vi kom till Kina skulle vi studera Kinesiska och så övertalade vi henne att vi skulle få bo hos henne. Vi får väl se om det blir verklighet någon gång. Vem vet?

Jag lyckades sno åt mig en kram från henne fast det var motstridigt innan vi vinkade av varandra.

.

En skönsjungande sjuårig tjej som bodde med oss på tåget till Beijing.

.

Vi klev på tåget och upptäckte att "hardsleeper" inte var speciellt "hard". Skillnaden från softsleeper" är att här sover man i bås istället för i kupé och så ligger man tre på höjde istället för två. I samma bås som vi sover i, finns det en fantastiskt gullig liten tjej i sjuårsåldern med sin nästan lika gulliga mamma. Och när den lilla tjejen också började sjunga kinesiska sånger smalt man ju som smör i solen. Jag var bara tvungen av mitt hjärta att ge bort en liten dalahäst till henne. Det finns nästan inget gulligare än en liten tjej som pratar på kinesiska. När hon sedan börjar sjunga tror man inte sina öron.

Vi visade på kartan var dalahästen var tillverkad och så visade jag bilder från Sverige som jag hade med mig.

Vi köpte en varsin portion mat för 2 Yuan var innan vi lade oss. På kvällen hade jag lite svårt att sova för det var lite varmt, så jag märkte när vi i tolvtiden på natten bytte tåg till ett ånglok. Det var första gången jag åkte ånglok.

.

På resa mot Guilin

fotograferat

ut från tågfönstret.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

På resa mot Guilin fotograferat ut från tågfönstret.

Dag 29. lördagen 25 oktober 1986.

Shanghai, Kina.

Det badrum alla vi i sovsalen delar på inrymmer en toalett och ett tvättställ, plus ett gammalt skitigt badkar som är den enda tvättmöjligheten här. Det finns två kranar till karet, en med kallt vatten och en med 20-25° vatten. När man ska duscha får man fylla ett handfat med vatten och hälla det över sig, för bada i badkaret, det gör man inte om man så fick bo gratis. "Duscha" gjorde jag efter frukosten i alla fall.

Efter frukosten tillbringade vi ungefär en halvtimme på The Bank of China för att ta ut ytterligare 500 Yuan var. Vi tycker det känns bäst att ha kontanter när man inte vet hur lätt det är att hitta banker som tar visakort. Efter bankärendet var det dax att fixa biljett till Suzhou och Guilin, men när vi entrade CITS (China International Travel Service) på Peace Hotel talade de om att det var för sent att få biljett till Suzhou, så då struntade vi i det. Tågbiljetten till Guilin skulle vi däremot köpa på tågstationen i kontoret för utlänningar.

Vi skulle inte vara där förrän klockan 18.00 så vi passade på att äte en rätt god middag för 3 Yuan per person. Den bestod av biff, ris och en varsin dricka och lite te efteråt. Otroligt billigt. Sedan handlade vi lite grann. Jag köpte en kamerarem för 3:36 Yuan, ett sidenstycke för 16 Yuan och en flanellskjorta för 6:10 Yuan. Laggar köpte en klocka för 9 Yuan och ett sidenstycke för 16 Yuan.

Efter det var klockan mycket och vi skyndade oss att gå till Jade Buddah Tempel, men vi kom tio minuter efter stängnigsdax. Grymt men sant! Klockan var då tio över fem på eftermiddagen och vi fick bråttom igen eftersom det var långt till tågstationen där vi skulle vara klockan 18.

Vi fick springa sista biten och när vi kom fram i folkhavet på stationen kom vi ifrån varandra och jag undrade var Laggarn hade tagit vägen. Jag fortsatte att gå och kom till baksidan av stationen. Jag hade räknat med att Laggar skulle söka sig till utländska avdelningskontoret, så jag gick runt och hittade mycket riktigt min vän där. Till slut fick vi prata med samma tjej vi pratade med dagen innan och vi talade om att vi ville ha två hardsleep biljetter till imorgon.

- Men det gick inte.

- Jodå, sa vi och log allt vi kunde. Visst går det!!! Du kan säkert fixa det här till oss, sa vi.

Till slut kunde hon inte hålla sig för skratt och vi stod där en bra stund och charmade och diskuterade fram och tillbaka tills dess att hon ville kalla oss för sina bröder, för hon hade inga.

När vi väl hade kommit så långt i vår vänskap ringde hon fem samtal och så hade vi varsin biljett hardsleep med ett tidigare tåg än vad vi ville ha från början. Dessutom var det ett snabbare tåg. Där ser man vad mycket det kan göra att man är positiv och glad och verkligen försöker. Man får inte ge upp.

Hem gick vi alltså nöjda och glada och när vi kom tillbaka till Puijan Hotel, där vi bodde, träffade vi B-O och Bertil igen.Vi bestämde att vi skulle gå och äta tillsammans en sista gång, eftersom de åker till Beijing tidigt imorgon bitti. Vi gick 100 meter från vårt hotel till Seamans Club Hotel där vi åt en väldigt god middag. Den godaste hittills på resan och det var inte speciellt dyrt heller. Jag åt för ca 10-11 kronor.

Några bord längre bort från vårat sitter ett annat sällsakap och äter och döm om min förvåning när vi upptäcker att det är den svenska LO-ordföranden Stig Malm med fru. När de senare reser sig och går förbi vårt bord hejar vi på dem. De hajar till när de hör att vi är svenskar och kommer fram till oss. Vi tar varandra i hand och presenterar oss och Bertil gav fru Malm sin kamera så hon kunde ta ett kort av oss fyra tillsammans med Stig Malm. Vi berättade vad vi var ute på för äventyr och de talade om att Kinesiske LO var på besök i Sverige för två år sedan och nu hade Svenska LO blivit inbjudna av dem att åka runt tio dagar i Kina. Det är ju rätt komiskt att man aldrig sett honom mer än på TV hemma och så träffar man honom med fru och metallordföranden "Blomman" m fl i Shanghai av alla ställen.

Dagen var lite strulig i början men slutade riktigt trevligt ändå.

Shanghai, Kina.

Det badrum alla vi i sovsalen delar på inrymmer en toalett och ett tvättställ, plus ett gammalt skitigt badkar som är den enda tvättmöjligheten här. Det finns två kranar till karet, en med kallt vatten och en med 20-25° vatten. När man ska duscha får man fylla ett handfat med vatten och hälla det över sig, för bada i badkaret, det gör man inte om man så fick bo gratis. "Duscha" gjorde jag efter frukosten i alla fall.

Efter frukosten tillbringade vi ungefär en halvtimme på The Bank of China för att ta ut ytterligare 500 Yuan var. Vi tycker det känns bäst att ha kontanter när man inte vet hur lätt det är att hitta banker som tar visakort. Efter bankärendet var det dax att fixa biljett till Suzhou och Guilin, men när vi entrade CITS (China International Travel Service) på Peace Hotel talade de om att det var för sent att få biljett till Suzhou, så då struntade vi i det. Tågbiljetten till Guilin skulle vi däremot köpa på tågstationen i kontoret för utlänningar.

.

Gatubild från Shanghai.

.

Vi skulle inte vara där förrän klockan 18.00 så vi passade på att äte en rätt god lunch för 3 Yuan per person. Den bestod av biff, ris och en varsin dricka och lite te efteråt. Otroligt billigt. Sedan handlade vi lite grann. Jag köpte en kamerarem för 3:36 Yuan, ett sidenstycke för 16 Yuan och en flanellskjorta för 6:10 Yuan. Laggar köpte en klocka för 9 Yuan och ett sidenstycke för 16 Yuan. (1 Yuan är ca 2 kronor.)

.

Gatubild från Shanghai.

.

Efter det var klockan mycket och vi skyndade oss att gå till Jade Buddah Tempel, men vi kom tio minuter efter stängnigsdax. Grymt men sant! Klockan var då tio över fem på eftermiddagen och vi fick bråttom igen eftersom det var långt till tågstationen där vi skulle vara klockan 18.

Vi fick springa sista biten och när vi kom fram i folkhavet på stationen kom vi ifrån varandra och jag undrade var Laggarn hade tagit vägen.

.

Centraltågstationen i Shanghai. Ja, det är sant. Det är Shanghai Central station. Det liknar mer ett skjul kan man ju tycka.

.

.Jag fortsatte att gå och kom till baksidan av stationen. Jag hade räknat med att Laggar skulle söka sig till utländska avdelningskontoret, så jag gick runt och hittade mycket riktigt min vän där. Till slut fick vi prata med samma tjej vi pratade med dagen innan och vi talade om att vi ville ha två hardsleep biljetter till imorgon.

- Men det gick inte.

- Jodå, sa vi och log allt vi kunde. Visst går det!!! Du kan säkert fixa det här till oss, sa vi.

Till slut kunde hon inte hålla sig för skratt och vi stod där en bra stund och charmade och diskuterade fram och tillbaka tills dess att hon ville kalla oss för sina bröder, för hon hade inga.

När vi väl hade kommit så långt i vår vänskap ringde hon fem samtal och så hade vi varsin biljett hardsleep med ett tidigare tåg än vad vi ville ha från början. Dessutom var det ett snabbare tåg. Där ser man vad mycket det kan göra att man är positiv och glad och verkligen försöker. Man får inte ge upp.

.

Hem gick vi alltså nöjda och glada och när vi kom tillbaka till Puijan Hotel, där vi bodde, träffade vi B-O och Bertil igen. Vi bestämde att vi skulle gå och äta tillsammans en sista gång, eftersom de åker till Beijing tidigt imorgon bitti. Vi gick 100 meter från vårt hotel till Seamans Club Hotel där vi åt en väldigt god middag. Den godaste hittills på resan och det var inte speciellt dyrt heller. Jag åt för ca 10-11 kronor.

Några bord längre bort från vårat sitter ett annat sällsakap och äter och döm om min förvåning när vi upptäcker att det är den svenska LO-ordföranden Stig Malm med fru. När de senare reser sig och går förbi vårt bord hejar vi på dem. De hajar till när de hör att vi är svenskar och kommer fram till oss. Vi tar varandra i hand och presenterar oss och Bertil gav fru Malm sin kamera så hon kunde ta ett kort av oss fyra tillsammans med Stig Malm. Vi berättade vad vi var ute på för äventyr och de talade om att Kinesiske LO var på besök i Sverige för två år sedan och nu hade Svenska LO blivit inbjudna av dem att åka runt tio dagar i Kina. Det är ju rätt komiskt att man aldrig sett honom mer än på TV hemma och så träffar man honom med fru och metallordföranden "Blomman" m fl i Shanghai av alla ställen.

.

Från vänster; jag, Laggar, Bertil, Stig och B-O. Foto: Fru Malm.

.

Dagen var lite strulig i början men slutade riktigt trevligt ändå.

Dag 28, fredag 24 oktober 1986.

Shanghai, Kina.

Fortsatt disigt 10-15° C.

Vaknade av någon anledning tio över sex och var pigg. Duschade innan frukost som serverades mellan 07.00-08.00 en trappa ned till andra våningen. Efter att vi ätit frukost tog vi en planeringsstund till klockan halv tolv ungefär. Då gick vi och tog ut 500 Yuan var (1 Yuan är ca 2 kronor), som var det maxbelopp man fick ta ut med ett visakort under ett tillfälle. Eftersom vi redan var i stan tog vi tillfället i akt och tittade oss omkring. Ganska snart hade vi träffat på en Kines som ville växla pengar svart med oss.

Det finns nämligen två olika valutor i Kina. En valuta som kallas RMB och som är Kinas riktiga valuta och en andra valuta som turister får när man växlar pengar på banken. Den valutan heter FEC och är endast till för turister i landet. Idén är att de Kinesiska pengarna inte ska försvinna ut ur landet är det tänkt. Det som gör att Kineserna vill växla sina pengar, RMB, mot turisternas pengar FEC, beror, enligt vad vi förstår, på att det i varje större stad finns en s k Friendship Store. I dessa affärer kan man köpa varor från västvärden som normalt inte finns att köpa i Kina och det kan ju då bli lockande för en del. Därför betalar de mellan 120-130 Yuan RMB för 100 Yuan FEC. Vår Kines gav oss 500 RMB och vi gav honom 400 FEC. D v s en vinst för oss på 100 Yuan eller 200 kronor ungefär. Det är inget märkvärdigt att vi har RMB-pengar eftersom var vi än handlar så är det inte alltid gumman på torget kan ge tillbaka i FEC, eftersom hon inte har någon sådan valuta, så då betalar vi med FEC men får tillbaka i RMB. På det sättet kan även en inhemsk Kines ha FEC pengar utan att det är konstigt.

Det kan kanske tyckas lite farligt och mystiskt att växla svart, men alla verkar göra det. Kontrollräknar man pengarna finns det ingen större risk att bli lurad. Det ligger i bådas intresse så att säga. Därför tyckte det kändes heltt OK att käna 200 kronor på en växling för det är ca 15 middagar här.

Mat är för övrigt billigt. Vi får betala ca 15 kronor för en genomsnittlig lunch. Kan man tänka sig något sämre standars på de små restaurangerna i stan kan man få ett mål mat för mellan 4-6 kronor. På vårt hotell kostar en 75 cl flaska Gin den fantastiska summan 5 kronor. Vill man bli full är det alltså inga påroblem, men det finns det ingen anledning till om man vill uppleva en främmande stad.

Idag har vi provat på sockerrör, små bananer, currykokt kyckling med ris och grönsaker, melon och någon slags muffins. Sockerrören var riktigt roliga att tugga på och riktigt goda. Det smakade ungefär som sockervatten.

När vi ätit klart och klockan var halv sju på kvällen gick vi och kollade tider och priser för en tågresa till Guilin. Vi har gjort upp en resplan idag och vi beslutade oss för att satsa 6 veckor i Kina och åka sick-sack genom landet.

Shanghai, Kina.

Fortsatt disigt 10-15° C.

Planeringsstund på hotellrummet.

.

Vaknade av någon anledning tio över sex och var pigg. Duschade innan frukost som serverades mellan 07.00-08.00 en trappa ned på andra våningen. Efter att vi ätit frukost tog vi en planeringsstund till klockan halv tolv ungefär. Då gick vi och tog ut 500 Yuan var (1 Yuan är ca 2 kronor), som var det maxbelopp man fick ta ut med ett visakort under ett tillfälle. Eftersom vi redan var i stan tog vi tillfället i akt och tittade oss omkring. Ganska snart hade vi träffat på en Kines som ville växla pengar svart med oss.

Från vänster Laggar, B-O, Bertil och en växlingssugen Kines.

.

Det finns nämligen två olika valutor i Kina. En valuta som kallas RMB och som är Kinas riktiga valuta och en andra valuta som turister får när man växlar pengar på banken. Den valutan heter FEC och är endast till för turister i landet. Idén är att de Kinesiska pengarna inte ska försvinna ut ur landet är det tänkt. Det som gör att Kineserna vill växla sina pengar, RMB, mot turisternas pengar FEC, beror, enligt vad vi förstår, på att det i varje större stad finns en s k Friendship Store. I dessa affärer kan man köpa varor från västvärden som normalt inte finns att köpa i Kina och det kan ju då bli lockande för en del. Därför betalar de mellan 120-130 Yuan RMB för 100 Yuan FEC. Vår Kines gav oss 500 RMB och vi gav honom 400 FEC. D v s en vinst för oss på 100 Yuan eller 200 kronor ungefär. Det är inget märkvärdigt att vi har RMB-pengar eftersom var vi än handlar så är det inte alltid gumman på torget kan ge tillbaka i FEC, eftersom hon inte har någon sådan valuta, så då betalar vi med FEC men får tillbaka i RMB. På det sättet kan även en inhemsk Kines ha FEC pengar utan att det är konstigt.

Gatubild i Shanghai anno 1986.

.

Det kan kanske tyckas lite farligt och mystiskt att växla svart, men alla verkar göra det. Kontrollräknar man pengarna finns det ingen större risk att bli lurad. Det ligger i bådas intresse så att säga. Därför tyckte vi det kändes helt OK att tjäna 200 kronor på en växling. Det är ca 15 middagar här.

Billig mat kunde man hitta lite var stans.

.

Mat är för övrigt billigt. Vi får betala ca 15 kronor för en genomsnittlig lunch. Kan man tänka sig något sämre standars på de små restaurangerna i stan kan man få ett mål mat för mellan 4-6 kronor. På vårt hotell kostar en 75 cl flaska Gin den fantastiska summan 5 kronor. Vill man bli full är det alltså inga problem, men det finns det ingen anledning till om man vill uppleva en främmande stad.

Idag har vi provat på sockerrör, små bananer, currykokt kyckling med ris och grönsaker, melon och någon slags muffins. Sockerrören var riktigt roliga att tugga på och riktigt goda. Det smakade ungefär som sockervatten.

När vi ätit klart och klockan var halv sju på kvällen gick vi och kollade tider och priser för en tågresa till Guilin. Vi har gjort upp en resplan idag och vi beslutade oss för att satsa 6 veckor i Kina och åka sick-sack genom landet.

Dag 27, torsdag 23 oktober 1986.

Shanghai, Kina

Började packa rätt tidigt så vi skulle hinna ta några bilder innan frukost. Lite rörigt var det innan vi kom i land, men Kinesisk stämpel i passet fick vi, och våra skor vandrade för första gången på Kinesisk mark.

Det vi hann se av Shanghai innan vi kom till hotellet kändes något motbjudande, men efter att vi checkat in och växlat pengar vände det något. När vi senare gick ut på stan tillsammans med B-O och Bertil blev vi nyfikna och det kändes inte negativt på något sätt.

Vi bor i en liten sovsal med 14 sängar på Pujian Hotel och betalar 14 Yuan per bädd och person. Det motsvarar ca 28 svenska kronor.

Shanghai, Kina.

.

Hamninloppet till Shanghai.

.

Hamninloppet till Shanghai.

.

Började packa rätt tidigt så vi skulle hinna ta några bilder innan frukost. Lite rörigt var det innan vi kom i land, men Kinesisk stämpel i passet fick vi, och våra skor vandrade för första gången på Kinesisk mark.

Det vi hann se av Shanghai innan vi kom till hotellet kändes något motbjudande, men efter att vi checkat in och växlat pengar vände det något. När vi senare gick ut på stan tillsammans med Bertil och B-O blev vi nyfikna och det kändes inte negativt på något sätt.

Vi bor i en liten sovsal med 14 sängar på Pujian Hotel och betalar 14 Yuan per bädd och person. Det motsvarar ca 28 svenska kronor.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Kvarteren mellan hamnen och hotellet i Shanghai.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Kvarteren mellan hamnen och hotellet i Shanghai.

.

(Kommentar i oktober 2011: Den här miljön finns ned största säkerhet inte kvar längre. Shanghai liknar idag ett Manhattan i New York och är en toppmodern stad. Jag har inte varit där själv, men har sett på tv att det mesta av det gamla Shanghai är borta för alltid.)

Dag 26, onsdag 22 oktober 1986.

Kobe, Japan - Shanghai, Kina med M/V Jian Zhen.

Idag var det nästan stormstyrka tycktes det på den lilla färjan och ingen var sugen på Wiskey, konstigt nog. Vi åt, spelade lite spel, fotade lite och avslutatde med att spela lite plump på kvällen.

Kineserna vi bodde med var mer gröna än gula och låg i ryggläge i hytten där det gungade som mest. Inte så smart kanske. En av dem hade spytt rakt ut på golvet.

När jag och Laggar var ute på däck framme i fören i värsta vinden blåste allt det jag hade i bröstfickan ut, inklusive alla mina bildnoteringar. Men ett mirakel lindade noteringshäftet runt en stolpe i relingen och jag hann få tag i det medans pennan och boardingcardet for över bord. Tack vare det har jag än idag fortfarande koll på mina bilder från den här resan fram till den här dagen. Tack och lov för det.

Kobe, Japan - Shanghai, Kina med M/V Jian Zhen.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Nära stormstyrka på vår lilla båt M/V Jian Zhen.

.

Idag verkade det nästan blåsa stormstyrka på den lilla färjan och fortfarande var ingen sugen på Wiskey, konstigt nog. Vi åt, spelade lite spel, fotade lite och avslutatde med att spela lite plump på kvällen.

Kineserna vi bodde med var mer gröna än gula och låg i ryggläge i hytten där det gungade som mest. Inte så smart kanske. En av dem hade spytt rakt ut på golvet.

När jag och Laggar var ute på däck framme i fören i värsta vinden blåste allt det jag hade i bröstfickan ut, inklusive alla mina bildnoteringar. Men ett mirakel lindade noteringshäftet runt en stolpe i relingen och jag hann få tag i det medans pennan och boardingcardet for över bord. Tack vare det har jag än idag fortfarande koll på mina bilder från den här resan fram till den här dagen. Tack och lov för det.

Dag 25, tisdag 21 oktober 1986.

Kobe, Japan - Shanghai, Kina med M/V Jian Zhen.

Vi lämnade Nagai tidigt för att hinna till Kobe till klockan 10.00. När vi en minut över tio kliver in i entréhallen till Port Terminal i Kobes hamn är den första jag får syn på Bertil som står där ensam i ett hörn. Det var verkligen roligt att se Bertil och B-O igen. Vi checkade in och fick stämpel ut från Japan i våra pass.

Båten avgick i tid klockan 12 Japansk tid. Vi fick sova i ett mysigt 8-10 bäddars rum med eget tvättställ, heltäckningsmatta och ett litet skåp att ha skorna och de obligatoriska tofflorna i. Vi upptäckte att det endast var frukost som ingick i priset, men som tur var hade vi Japanska Yen kvar, som vi kunde handla mat för.

I vår hytt som jag och Laggar delade med tre Kineser låg långt fram i fören så det gungade rejält när det blev sjögång. Därför höll vi oss på däck och uppe vid restaurangen mestadels för att slippa sjösjuka.

Senare fram mot kvällen kunde Bertil och B-O, som vanligt, inte hålla sig från att köpa en flaska 12 årig Ballentine när den nu bara kostade 2000 Yen (ca 90 kr). Vi tog oss en liten hutt där på kvällskröken innan vi lade oss, men ingen av oss kände speciellt mycket för att dricka. Men en liten måste man ju ha, med tanke på att det ju faktiskt var en 12-årig Ballentine och en sån flaska skulle minst kosta 300 kronor i Sverige. Hmmmm…

Kobe, Japan - Shanghai, Kina med M/V Jian Zhen.

.

Vår båt M/V Jian Zhen som skulle ta oss till Kina.

.

Vi lämnade Nagai tidigt för att hinna till Kobe till klockan 10.00. När vi en minut över tio kliver in i entréhallen till Port Terminal i Kobes hamn är den första jag får syn på Bertil som står där ensam i ett hörn. Det var verkligen roligt att se Bertil och B-O igen.

.

Vi checkade in och fick stämpel ut från Kobe, Japan i våra pass. Den runda stämpeln längst ned till vänster på den högra sidan.

.

Båten avgick i tid klockan 12.00 Japansk tid. Vi fick sova i ett mysigt 8-10 bäddars rum med eget tvättställ, heltäckningsmatta och ett litet skåp att ha skorna och de obligatoriska tofflorna i. Vi upptäckte att det endast var frukost som ingick i priset, men som tur var hade vi Japanska Yen kvar, som vi kunde handla mat för.

I vår hytt som jag och Laggar delade med tre Kineser låg långt fram i fören så det gungade rejält när det blev sjögång. Därför höll vi oss mestadels på däck och uppe vid restaurangen för att slippa sjösjuka.

.

Bertil och B-O på soldäck, eller i solstolar i alla fall.

.

Senare fram mot kvällen kunde Bertil och B-O, som vanligt, inte hålla sig från att köpa en flaska 12 årig Ballentine när den nu bara kostade 2000 Yen (ca 90 kr). Vi tog oss en liten hutt där på kvällskröken innan vi lade oss, men ingen av oss kände speciellt mycket för att dricka. Men en liten måste man ju ha, med tanke på att det ju faktiskt var en 12-årig Ballentine och en sån flaska skulle minst kosta 300 kronor i Sverige. Hmmmm…

.

Laggar tar farväl av Japan.

Dag 24, Måndag 20 oktober 1986.

Osaka, Japan.

Från början var det planerat att vi skulle åka till Nara, men eftersom beskedet om båten till Shanghai hade varit så halvdant beslöt vi oss för att försöka ta reda på det själva och boka biljett. Det var ju trots allt imorgon vi skulle åka. Laggar ringde ett telefonnummer han fått tidigare till båtrederiet och fick till svar att det var för sent att boka biljetter till tisdagen.

Vi störtade ner till Osaka City med hjärtat i halsgropen och fick, efter att ha hämtat ut mina kläder och våra STF-kort på posten, hjälp av en snäll japanska. Vi förklarade vår situation och talade om att vi tyckte Japan var väldigt bra, men alldeles för dyrt för oss. Hon förstod oss och ringde upp rederiets hamnkontor och fixade så att vi fick komma dit före fyra och köpa biljett samma dag. Vi tackade henne så hemskt mycket och sprang genast till närmsta bank och tog ut 30.000 Yen med våra Visakort som hade fungerat väldigt bra. Eftersom klockan redan var i tvåtiden tog vi första bästa tåg till Kobe för att få biljett. Och biljett blev det för oss båda.

Det var med stor lättnad vi gick ut i Kobe med varsin biljett till Shanghai, Kina i handen. Hade vi inte hunnit med den här båten hade vi fått vänta en vecka till och det hade svidit rejält i reskassan eftersom Japan är dyrare att leva i än i Sverige.

Vi firade med McDonalds och en glass i Kobe innan vi åkte tillbaka till Tokyo och Nagai Youth Hostel.

Osaka, Japan.

.

En efterlängtad biljett som skulle ta oss från Japan till Shanghai i Mittens Rike, Kina.

.

Från början var det planerat att vi skulle åka till Nara, men eftersom beskedet om båten till Shanghai hade varit så halvdant, beslöt vi oss för att försöka ta reda på det själva och boka biljetter. Det var ju trots allt imorgon vi skulle åka. Laggar ringde ett telefonnummer han fått tidigare till båtrederiet och fick till svar att det var för sent att boka biljetter till tisdagen.

.

Vi störtade ner till Osaka City med hjärtat i halsgropen och fick, efter att ha hämtat ut mina kläder och våra STF-kort på posten, hjälp av en snäll japanska. Vi förklarade vår situation och talade om att vi tyckte Japan var väldigt bra, men alldeles för dyrt för oss. Hon förstod oss och ringde upp rederiets hamnkontor och fixade så att vi fick komma dit före fyra och köpa biljett samma dag. Vi tackade henne så hemskt mycket och sprang genast till närmsta bank och tog ut 30.000 Yen med våra Visakort som hade fungerat väldigt bra. Eftersom klockan redan var i tvåtiden tog vi första bästa tåg till Kobe för att få biljett. Och biljett blev det för oss båda.

.

Det var med stor lättnad vi gick ut i Kobe med varsin biljett till Kina och Shanghai i handen. Hade vi inte hunnit med den här båten hade vi fått vänta en vecka till och det hade svidit rejält i reskassan eftersom Japan är dyrare att leva i än i Sverige.

Vi firade med McDonalds och en glass i Kobe innan vi åkte tillbaka till Tokyo och Nagai Youth Hostel.

Osaka, Japan.

Laggar i vacker skrud. Bilden är tagen i Kyoto.

.

När klockan hade blivit halv sex på morgonen gick vi från fiket och Momen som blev trött och ville gå hem och lägga sig. Tunnelbanan hade öppnat sedan någon timme tillbaka och vi bestämde oss för att åka tillbaka till Nagai där vårt vandrarhem låg. I väntan på att vandrarhemmet skulle öppna satt jag mig på en parksoffa i morgonsolen och slumrade till en stund.

När jag vaknade var klockan nio och Laggar syntes inte till. Överallt var det folk som sprang och tränade, rastade hundar, cyklade, matade duvor mm. Det var ett otroligt liv i parken. När jag tröttnat på att vänta på Laggar gick jag en sväng in mot en stadion och upptäcker att det är någon form av festligheter idag. Jag fick senare veta av en brandchef från Nagai att det var Tokyos stadsanställda som hade en sportdag med många deltagare. Det tävlades i alla möjliga former i allt från löpning till balanserandes av ölburkar på huvudet. Det var roligt att se på och jag tillbringade en stor del av tiden på läktaren innan klockan blev tre på eftermiddagen så att man äntligen kunde gå och sova på vandrarhemmet. Laggar dök också upp där rätt snabbt.

Vi hade lovat att ringa Kumi, tjejen från discot, senare ikväll men fast vi ställde klockorna båda två sov vi över till morgonen därpå.

Osaka, Japan

Vi hade bestämt att vi skulle gå på disco ikväll så vi checkade ut från vandrarhemmet tillfälligt för en natt. De stora ryggsäckarna lämnade vi kvar på vandrarhemmet och packade de små ryggsäckarna med de vi behövde för kvällen.

Dagen hade vi tänkt att använda till att lära känna Osaka stad bättre samt leta på de disco vi senare skulle besöka. på väg ned till centrum gick vi förbi en resebyrå som vi passade på att fråga om båten till Shanghai i Kina. Vi blev genast väl omhändertagna av den leende personalen på det lilla kontoret, med grönt te och massor av vänlighet. Det visade sig efter en stund att den här resebyrån endast sålde resor med flyg, men vänliga som japaner är blev fick vi följa med en av kvinnorna på resebyrån utanför kontoret, ut på gatan och upp i en annan byggnad. Därifrån ringde de upp de japanska båtrederiet medans vi fick vänta i ett konferensrum. Tyvärr var det stängt på rederiet , men hon skulle ringa igen på måndag åt oss.

Fram mot eftermiddagen hittade vi ett discotek som vi också gi till senare på kvällen. Det hette Crazy Horse och det kostade 3000 Yen för herrar och 2000 Yen för damer i inträde. För oss motsvarade det ca 135 svenska kronor. Visserligen ingick det fyra drinkar i entreavgifetn men det var nog rekordpris för ett inträde för min del. Crazy Horse var ett påkostat disko i två våningar. Vi träffade tre tjejer från Osaka där och en av dem var gullig och hette Kumi. Tyvärr gick de hem en haltimme innan de stängde. Eftersom vi inte kunde ta in på ett vandrarhem fick vi tillbringa natten på ett kafé som hade öppet dygnet runt med en kille som hette Momen. Han berättaqde massor av saker och talade om att nästan alla tjejer på det här fiket var prostituerade. Eftersom vi satt kvar på fiket till några timar in på nästa dygn får ni läsa resten nästa dag.

Osaka, Japan

Entrebiljetten till discoteket Crazy Horse i Osaka, Japan.

.

Vi hade bestämt att vi skulle gå på disco ikväll så vi checkade ut från vandrarhemmet tillfälligt för en natt. De stora ryggsäckarna lämnade vi kvar på vandrarhemmet och packade de små ryggsäckarna med de vi behövde för kvällen.

Dagen hade vi tänkt att använda till att lära känna Osaka stad bättre samt leta på de disco vi senare skulle besöka. på väg ned till centrum gick vi förbi en resebyrå som vi passade på att fråga om båten till Shanghai i Kina. Vi blev genast väl omhändertagna av den leende personalen på det lilla kontoret, med grönt te och massor av vänlighet. Det visade sig efter en stund att den här resebyrån endast sålde resor med flyg, men vänliga som japaner är fick vi följa med en av kvinnorna på resebyrån utanför kontoret, ut på gatan och upp i en annan byggnad. Därifrån ringde de upp det japanska båtrederiet medans vi fick vänta i ett konferensrum. Tyvärr var det stängt på rederiet , men hon skulle ringa igen på måndag åt oss.

.

Fram mot eftermiddagen hittade vi ett discotek som vi också gick till senare på kvällen. Det hette Crazy Horse och det kostade 3000 Yen för herrar och 2000 Yen för damer i inträde. För oss motsvarade det ca 135 svenska kronor. Visserligen ingick det fyra drinkar i entreavgiften, men det var nog rekordpris för ett inträde för min del. Crazy Horse var ett påkostat disko i två våningar. Vi träffade tre tjejer från Osaka där och en av dem var gullig och hette Kumi. Tyvärr gick de hem en haltimme innan discot stängde. Eftersom vi inte kunde ta in på ett vandrarhem fick vi tillbringa natten på ett kafé som hade öppet dygnet runt med en kille som hette Momen. Han berättade massor av saker och talade om att nästan alla tjejer på det här fiket var prostituerade. Eftersom vi satt kvar på fiket till några timmar in på nästa dygn får ni läsa resten nästa dag.

Osaka och Kyoto, Japan.

Vi sov över lite idag, men kom iväg till Kyoto rätt snabbt ändå. När vi väl kom fram till kyoto upptäckte vi att det var lite problem att hitta efter kartan. De var bar de stora vägarna som var utsatta, men vi fick se några av templen som fanns i drivor överallt i staden.

En sak att minnas var att vi hela tiden i Japan har blivit uppmärksammade av alla tjejer och i Kyoto blev vi fullständigt bombarderade av flickor som ville ta kort på oss och ta i hand o s v. Halva tiden i Kyoto tillbringade vi nästan med klungor av tjejer. Nej, inte rikteigt kanske, men inte långt ifrån.

Ja, sen var det bara att åka hem då efter att det regnat en skvätt och blivit mörkt. När vi tittade på klockan upptäckte vi att det verkligen var kris på tiden för att hinna tillbaka till vandrarhemmet innan de stängde. Tjugo över nio kom vi springande upp ur tunnelbanan i Nagai Station i Osaka och när vi äntligen hann fram till dörren var den öppen som tur var. Allt ordnade sig.

P.S. Jag glömde skriva att när jag hängde tvätt i parken igår upptäckte jag att jag glömt mina jeans och två skjortor i Tokyos vandrarhem, så när vi kom till vandrarhemmet här i Osaka ringde jag och bad de skicka kläderna till huvudpostkontoret här i Osaka. Har jag tur hinner de hit innan vi troligen åker på tisdag.

Osaka och Kyoto, Japan.

Inte den bästa kartan över Kyoto, Japan.

.

Vi sov över lite idag, men kom iväg till Kyoto rätt snabbt ändå. När vi väl kom fram till Kyoto upptäckte vi att det var lite problem att hitta efter kartan. Det var bara de stora vägarna som var utsatta, men vi fick i alla fall se några av templen som fanns i drivor överallt i staden.

En sak att minnas var att vi hela tiden i Japan har blivit uppmärksammade av alla tjejer och i Kyoto blev vi fullständigt bombarderade av flickor som ville ta kort på oss och ta i hand. Halva tiden i Kyoto tillbringade vi nästan med klungor av tjejer. Nej, inte riktigt kanske, men inte långt ifrån.

Ja, sen var det bara att åka hem då efter att det regnat en skvätt och blivit mörkt. När vi tittade på klockan upptäckte vi att det verkligen var kris på tiden för att hinna tillbaka till vandrarhemmet innan de stängde. Tjugo över nio kom vi springande upp ur tunnelbanan i Nagai Station i Osaka och när vi äntligen hann fram till dörren var den öppen som tur var. Allt ordnade sig.

En mindre gata i Kyoto.

.

En ännu lite mindre gata i Kyoto. Förmodligen inte med på kartan.

P.S. Jag glömde skriva att när jag hängde tvätt i parken igår upptäckte jag att jag glömt mina jeans och två skjortor i Tokyos vandrarhem, så när vi kom till vandrarhemmet här i Osaka ringde jag och bad att de skulle skicka kläderna till huvudpostkontoret här i Osaka. Har jag tur hinner de hit innan vi åker på tisdag.

Osaka, Japan.

Efter en natt i en park i Osaka äter vi torrfoder och torkar kläder.

Vaknade upp i parken i åttatiden och såg att Laggar hade hunnit upp före mig och satt och skrev dagbok ett stycke bort.

Vi tillbringade sedan hela förmiddagen med att torka kläder och koka eget torrfoder som vi aldrig använde på transibiriska järnvägen. Efter det gick vi mot vandrarhemmet. Vi gick genom halva Osaka och passade på att äta på ett varuhus. Ungefär klockan 18 kom vi, med hjälp av en fin tjej till vandrarhemmet. Eftersom man måste vara inne före klockan 21.00 tog vi det lugnt och duschade och gick ned på stan och köpte frukost till i morgon.

Osaka, Japan.

.

Efter en natt i en park i Osaka äter vi torrfoder och torkar kläder.

.

Vaknade upp i parken i åttatiden och såg att Laggar hade hunnit upp före mig och satt och skrev dagbok ett stycke bort.

Vi tillbringade sedan hela förmiddagen med att torka kläder och koka eget torrfoder som vi aldrig använde på Transibiriska järnvägen. Efter det gick vi mot vandrarhemmet. Vi gick genom halva Osaka och passade på att äta på ett varuhus. Ungefär klockan 18 kom vi, med hjälp av en fin tjej, till vandrarhemmet. Eftersom man måste vara inne före klockan 21 tog vi det lugnt och duschade och gick ned på stan och köpte frukost till i morgon.

Dag 19, onsdag 15 oktober 1986.

Tokyo-Odawara-Hakone-Osaka, Japan.

Lämnade vandrarhemmet i Youyogi i niotiden och besökte Meijishrine, ett stort tempel i parken precis i närheten där vi bodde. Sedan tog vi oss ned till centrum och skickade hem ett varsitt paket med jeansjacka, suvenirer och kartbok.

Vi åt och tog tåget till Odawara. Där började vår färd upp i bergen för att slutligen ev kunna se Japans högsta berg, Mount Fuji. Den första biten bestod av en småspårig rälsbuss eller något liknande, som sakta men säkert gick fram och tillbaka upp genom bergen. Järnväågen hette Hakone-Tozan Railway och är väldigt vacker att åka. Man passerade kanten på hissnande dalar och otroliga bergsområden. In i smala trånga tunnlar och ut igen genom snårig djungelliknande skog. Det var fantastiskt.

När vi klivit av Hakone-Tozan tåget tog vi cabinbanan upp till So-unzan som ligger ytterligare ca 300 meter upp. Därifrån gick det att fortsätta ända upp till toppen som heter Owakidani och den färden kommer jag aldrig att glömma. Vilka bergsområden och vilken sagofylld utsikt. När vi klev av vid stationen längst upp kunde vi skymta Fujis topp bakom molnen i horisonten.

Vi stannade ett tag för att senare ta liften ned på andra sidan berget. Där var det tänkt att vi skulle ta båten över sjön och sedan buss tillbaka till Odawara, men när vi kommit ned hade sista turen gått. Det kanske var tur eftersom det redan börjat mörkna. Vi fick ta bussen direkt till Odawara och klev av där 18.30. Därifrån tog vi superexpressen Shinkansen i 110 km/tim ned till Osaka och var framme strax före elva på kvällen. Eftersom det då var för sent att ta in på vandrarhemmet som vi beställt dagen innan, hade vi ringt från Shinkansen och avbokat rummet till imorgon istället. Det första vi gjorde var att leta upp en park att sova i och det hittade vi en ganska snart. Vi kröp ned i våra sovsäckar och somnade.

(Kommentar oktober 2011: Eftersom det inte var speciellt många i världen som hade mobiltelefoner på den här tiden, så kunde man ringa från en telefon på tåget. Modernt och futuristiskt värre.)

Tokyo-Odawara-Hakone-Osaka, Japan.

.

Adresslappen på paketet jag skickade hem.

.

Lämnade vandrarhemmet i Youyogi i niotiden och besökte Meijishrine, ett stort tempel i parken precis i närheten där vi bodde. Sedan tog vi oss ned till centrum och skickade hem ett varsitt paket med jeansjacka, suvenirer och kartbok.

Japansk tågbiljett.

.

Vi åt och tog tåget till Odawara. Där började vår färd upp i bergen för att slutligen ev kunna se Japans högsta berg, Mount Fuji. Den första biten bestod av en småspårig rälsbuss eller något liknande, som sakta men säkert gick fram och tillbaka upp genom bergen. Järnväågen hette Hakone-Tozan Railway och är väldigt vacker att åka. Man passerade kanten på hissnande dalar och otroliga bergsområden. In i smala trånga tunnlar och ut igen genom snårig djungelliknande skog. Det var fantastiskt.

Hakone-Tozan Railway.

.

När vi klivit av Hakone-Tozan tåget tog vi cabinbanan upp till So-unzan som ligger ytterligare ca 300 meter upp. Därifrån gick det att fortsätta ända upp till toppen som heter Owakidani och den färden kommer jag aldrig att glömma. Vilka bergsområden och vilken sagofylld utsikt. När vi klev av vid stationen längst upp kunde vi skymta Fujis topp bakom molnen i horisonten.

Cabinbanan upp till utkiksplatsen So-unzan där man kunde se mount Fuji.

.

Vacker utsikt från cabinbanan.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Vacker utsikt från cabinbanan.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

På väg upp med cabinbanan.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

En liten glimt av toppen på mount Fuji, Japans högsta berg.

.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

På väg ned från utkiksplasen i solnedgången.

.

Vi stannade ett tag för att senare ta liften ned på andra sidan berget. Där var det tänkt att vi skulle ta båten över sjön och sedan buss tillbaka till Odawara, men när vi kommit ned hade sista turen gått. Det kanske var tur eftersom det redan börjat mörkna. Vi fick ta bussen direkt till Odawara och klev av där 18.30. Därifrån tog vi superexpressen Shinkansen i 110 km/tim ned till Osaka och var framme strax före elva på kvällen. Eftersom det då var för sent att ta in på vandrarhemmet som vi beställt dagen innan, hade vi ringt från Shinkansen och avbokat rummet till imorgon istället. Det första vi gjorde var att leta upp en park att sova i och det hittade vi en ganska snart. Vi kröp ned i våra sovsäckar och somnade.

(Kommentar oktober 2011: Eftersom det inte var speciellt många i världen som hade mobiltelefoner på den här tiden, så kunde man ringa från en telefon på tåget. Modernt och futuristiskt värre.)

Dag 18, tisdag 14 oktober 1986.

Tokyo, Japan.

Den här dagen tillbringade vi i några av Tokyos vackra parker. När man vandrar fram genom den grönska som finns mitt inne i staden förstår man inte att man går i en världsstad. Det är som att komma in i en djungel oas som helt stänger ute stadens ljud och hets. Det var en väldigt skön dag med strålande sol och många bilder blev tagna. Jag satte i min sjätte rulle film idag. Otroligt!

(Kommentar oktober 2011: 5x36 bilder=180 bilder på 18 dagar. Det är ungefär lika många bilder jag tar en fin eftermiddag när Hanna rider i Norr Amsberg. Men det var andra tider då. På den tiden kostade bilderna pengar. Fast idag betalar man för datorer, hårddiskar och programvaror som säkert kostar mycket mer per bild egentligen… Eller? Jag vet inte. Jag tog bilder på ett annat sätt då. Ibland skulle jag vilja tillbaka till det tänket. Men det är rätt drygt att ha så här många diaramar som måste digitaliseras på något sätt för att kunna läggas ut här på bloggen. Dessutom ligger jag efter. Vi får se om jag kan hålla steget före hela tiden. Digitalt är mycket bättre. Nästan på alla sätt.)

Tokyo, Japan.

.

Skolflickor som målar i en park i Shinjuku-ku, Tokyo.

Skorna putsade och uppställda på rad säger mycket om hur jag upplevde Japan!

.

Den här dagen tillbringade vi i några av Tokyos vackra parker. När man vandrar fram genom den grönska som finns mitt inne i staden förstår man inte att man går i en världsstad. Det är som att komma in i en djungel oas som helt stänger ute stadens ljud och hets. Det var en väldigt skön dag med strålande sol och många bilder blev tagna. Jag satte i min sjätte rulle film idag. Otroligt!

.

(Kommentar oktober 2011: 5x36 bilder=180 bilder på 18 dagar. Det är ungefär lika många bilder jag tar en fin eftermiddag när Hanna rider i Norr Amsberg. Men det var andra tider då. På den tiden kostade bilderna pengar. Fast idag betalar man för datorer, hårddiskar och programvaror som säkert kostar mycket mer per bild egentligen… Eller? Jag vet inte. Jag tog bilder på ett annat sätt då. Ibland skulle jag vilja tillbaka till det tänket. Men det är rätt drygt att ha så här många diaramar som måste digitaliseras på något sätt för att kunna läggas ut här på bloggen. Dessutom ligger jag efter. Vi får se om jag kan hålla steget före hela tiden. Digitalt är mycket bättre. Nästan på alla sätt.)

.

Shinjuku-ku, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Shinjuku-kus skyskrapor i bakgrunden. Meijishrine, Outer garden, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Meijishrine, Outer garden, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Meijishrine, Outer garden, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Meijishrine, Outer garden, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Munkar i Meijishrine, Outer garden, Tokyo.

Även i templen stod träskorna

putsade och uppställda på rad.

Tokyo, Japan.

Jaha, idag lämnade vi Yokohama för att flytta våra ryggsäckar och vi med dem till Yoyogi Youth Hostel i Tokyo. Det ligger bredvid Tokyos största park i utkanten av centrum som heter Chinjuku-ku. När vi på eftermiddagen sökte upp vårt vandrarhem, gick vi genom parken på vägen dit. Det var som att gå rakt in i en djungel. Fantastiskt i en sådan stor stad.

Senare fram mot kvällen tillbringade vi i Ginza, som är det mest centrala och finaste området i Tokyo. Det är fantastiskt att gå där och se alla dessa skyskrapor med neonljus och människor på gatorna.

Tokyo, Japan.

Vårt vandrarhem Yoyogi Youth Hostel i Tokyo.

.

Jaha, idag lämnade vi Yokohama för att flytta våra ryggsäckar och vi med dem till Yoyogi Youth Hostel i Tokyo. Det ligger bredvid Tokyos största park i utkanten av centrum som heter Chinjuku-ku. När vi på eftermiddagen sökte upp vårt vandrarhem, gick vi genom parken på vägen dit. Det var som att gå rakt in i en djungel. Fantastiskt i en sådan stor stad.

Senare fram mot kvällen tillbringade vi i Ginza, som är det mest centrala och finaste området i Tokyo. Det är fantastiskt att gå där och se alla dessa skyskrapor med neonljus och människor på gatorna.

Tokyos största park utanför Chinjuku-ku.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Chinjuku-ku.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Laggarn vid en videoautomat i Chinjuku-ku, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Gatubild Chinjuku-ku, Tokyo.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Gatubild Chinjuku-ku, Tokyo.

Kamakura, Japan.

Idag skulle vi ta en tur yill Kamakura och se några sevärdheter där, plus en sväng till Tokyo. Och så skedde.

Direkt vi klev av tåget till Kamakura ursäktade sig en ung japan och frågade om han inte kunde guida oss i Kamakura. Han var medlem i något engelskt seminarium eller något liknande och hade till uppgift att guida turister i syfte att lära sig bättre engelska.

Han hette Takachi och visade oss på rätt buss och visste var vi skulle gå. Han förklarade hela tiden för oss vad allting betydde o s v. Allt detta gjorde han gratis och vi fick veta allt om alla sevärdheter på ett effektivt sätt.

Först såg vi det närmsta templet, soom var en tio minuters vandringfrån >Kamakurastationen i en härlig allé mitt mellan två körfält i den lilla staden. Alldeles bredvid låg den 9 meter höga buddastatyn. Man kunde även gå in i den och det missade vi naturligtvis inte. Vi köpte även en varsin Buddastaty att ta med oss hem som minne.

Efter detta tog vi en buss till ett tempel som låg en bit utanför som hette Hassa Templet. Det låg på en stor kulle och det var något alldeles otroligt vackert där. Alla tre sakerna vi såg var så fantastiska att man bara häpnade. Man trodde det var en saga och mest tyckte jag nog om Hassa templet. Det var något alldeles speciellt.

När klockan var ett ungefär köpte vi en biljett direkt till Tokyo och for dit. Det var ju inte helt fel. Vilken fin stad. Det är fantastiskt hur allt kan se så rent och fräscht ut över allt. Jag förstår inte riktigt.

Vi såg Kjesarpalatset som var omringat av en enorm vallgrav och mur. Ett riktigt stort grönpmråde med massor av byggnade skymtade där inne, men man kunde naturligtvis inte gå in.

Efter en stunds vandrande kom vi till en mycket vacker park där det var väldigt mycket kravallpoliser samlade, men vi förstod aldrig varför. Vi gick in i parken utan att poliserna stoppade oss och upptäckte en hop med människor samlade på en punkt. Alla var klädda i blå regnkappor, solglasögon och skydd för ansiktet. Massor av andra människor vandrade lugnt bredvid och ingen verkade orolig. Tillslut gick alla iväg och poliserna ställde upp sig vid den utgång de närmade sig. Men de gick bara rätt igenom polismuren utan något som helst våld och ner i tunnelbanan.

En del människor såg nyfikna ut och stod kvar och tittade, men det fanns ingen oro i luften. Några log t o m så vi tror det bara var en övning för poliserna.

När det blev mörkt gick vi ner till Tokyo Centrum och gick på gatorna i dessa neoninbäddade skyskraporna och upplevde verkligen folkmyllret en vanlig söndagkväll kl 18.00. Alla affärerna var öppna och det var alldeles för många fina flickor för att man skulle kunna koncentrera sig på sina egna ben. En av tio är ju en ”pangis” minst.

Nåja, vi tog oss tillslut tillbaka till Yokohama där vi tog ett bad. Vi lyckades även komma över två biljetter som vi köpte av en amerikanare som bor här för 1000 Yen styck. Biljetten hade kostat 3400 Yen och gällde i tre dagar till en tur från Odawa och en hel drös med platser där omkring, bl a i närheten av Fuji. Det verkade vara lite konstigt att den fortfarande gällde, men vi tog chansen, så vi får se hur det går.

Kamakura, Japan.

Idag skulle vi ta en tur till Kamakura och se några sevärdheter där, plus en sväng till Tokyo. Och så skedde.

Direkt vi klev av tåget till Kamakura ursäktade sig en ung japan och frågade om han inte kunde guida oss i Kamakura. Han var medlem i något engelskt seminarium eller något liknande och hade till uppgift att guida turister i syfte att lära sig bättre engelska.

Han hette Takachi och visade oss på rätt buss och visste var vi skulle gå. Han förklarade hela tiden för oss vad allting betydde o s v. Allt detta gjorde han gratis och vi fick veta allt om alla sevärdheter på ett effektivt sätt.

Vår guide Takachi och Laggar i Kamakura.

Först såg vi det närmsta templet, som var en tio minuters vandring från Kamakurastationen i en härlig allé mitt mellan två körfält i den lilla staden. Alldeles bredvid låg den 9 meter höga Buddastatyn. Man kunde även gå in i den och det missade vi naturligtvis inte. Vi köpte även en varsin Buddastaty att ta med oss hem som minne.

Efter detta tog vi en buss till ett tempel som låg en bit utanför som hette Hassa Templet. Det låg på en stor kulle och det var något alldeles otroligt vackert där. Alla tre sakerna vi såg var så fantastiska att man bara häpnade. Man trodde det var en saga och mest tyckte jag nog om Hassa templet. Det var något alldeles speciellt.

Laggar och Takachi framför Toudi Port som tar bort onda andar.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Trädallén och ingången till Hassa Templet.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Hassa Temple.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Den stora Budda statyn i Kamakura.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Helig rök. Lägg märke till de hundratals små statyetterna överst till vänster i bilden.

När klockan var ett ungefär köpte vi en biljett direkt till Tokyo och for dit. Det var ju inte helt fel. Vilken fin stad. Det är fantastiskt hur allt kan se så rent och fräscht ut över allt. Jag förstår inte riktigt.

Vi såg Kjesarpalatset som var omringat av en enorm vallgrav och mur. Ett riktigt stort grönpmråde med massor av byggnade skymtade där inne, men man kunde naturligtvis inte gå in.

Efter en stunds vandrande kom vi till en mycket vacker park där det var väldigt mycket kravallpoliser samlade, men vi förstod aldrig varför. Vi gick in i parken utan att poliserna stoppade oss och upptäckte en hop med människor samlade på en punkt. Alla var klädda i blå regnkappor, solglasögon och skydd för ansiktet. Massor av andra människor vandrade lugnt bredvid och ingen verkade orolig. Tillslut gick alla iväg och poliserna ställde upp sig vid den utgång de närmade sig. Men de gick bara rätt igenom polismuren utan något som helst våld och ner i tunnelbanan.

En del människor såg nyfikna ut och stod kvar och tittade, men det fanns ingen oro i luften. Några log t o m så vi tror det bara var en övning för poliserna.

När det blev mörkt gick vi ner till Tokyo Centrum och gick på gatorna i dessa neoninbäddade skyskraporna och upplevde verkligen folkmyllret en vanlig söndagkväll kl 18.00. Alla affärerna var öppna och det var alldeles för många fina flickor för att man skulle kunna koncentrera sig på sina egna ben. En av tio är ju en ”pangis” minst.

Nåja, vi tog oss tillslut tillbaka till Yokohama där vi tog ett bad. Vi lyckades även komma över två biljetter som vi köpte av en amerikanare som bor här för 1000 Yen styck. Biljetten hade kostat 3400 Yen och gällde i tre dagar till en tur från Odawa och en hel drös med platser där omkring, bl a i närheten av Fuji. Det verkade vara lite konstigt att den fortfarande gällde, men vi tog chansen, så vi får se hur det går.

Yokohama, Japan.

06.45 skall man gå upp. Då sätter man på sig sina morgontofflor, som alla får låna, och går till toaletten.

Eftersom vi hade haft så lite japanska Yen med oss från Sovjet hade vi fått låna av tjejerna för att få ihop till rum och mat igår kväll. Därför betalade vi inte frukost på hemmet utan gick ned på stan för att växla. Fast bankerna var stängda kunde vi växla hälften av våra 200 dollar var med en butiksägare och resten på ett hotell. Vi tillbringade hela dagen i stan. Vi började givetvis med att äta en rejäl lunch på en restaurang någonstans. (Kommentar oktober 2011: Ja, var annars?… Slut kommentar). Vi fortsatte sedan att flanera gatorna. Det är fasktisk en himla fördel att vara ljusa som vi är för det finns nästan inga turister här och därför väcker vi uppmärksamhet överallt där vi går. När vi senare vid 18-tiden stannade till på en bänk för att äta lite middag som vi köpt stannade tre bussar för rött ljus rakt över gatan. Alla tre bussarna var fulla med skolflickor, och jag ljuger inte, men alla kastar de sig mot rutorna och vinkar, skrattar, tar kort på oss och ropar. (Kommentar oktober 2011: Har de aldrig sett en gärdsgård? Slut kommentar).

På kvällen bestämmer vi oss för att vara kvar här en dag till och åka en sväng till Kamakura och en till Tokyo i morgon. Sedan flyttar vi till Tokyo på måndag och bor där två nätter innan vi far vidare till Osaka där vi har nära till båten till Shanghai från Kobe.

Jäppson Päppson!

– Dä fåru räkna mä.

P.S. Klockan halv tio ringde jag till mamma i affären, men hon var ensam och hade mycket kunder, så vi pratade inte så länge, men det var skönt att höra hennes röst.

Yokohama, Japan.

.

Japanskt frimärke.

.

06.45 skall man gå upp. Då sätter man på sig sina morgontofflor, som alla får låna, och går till toaletten.

Eftersom vi hade haft så lite japanska Yen med oss från Sovjet hade vi fått låna av tjejerna för att få ihop till rum och mat igår kväll. Därför betalade vi inte frukost på hemmet utan gick ned på stan för att växla. Fast bankerna var stängda kunde vi växla hälften av våra 200 dollar var med en butiksägare och resten på ett hotell. Vi tillbringade hela dagen i stan. Vi började givetvis med att äta en rejäl lunch på en restaurang någonstans. (Kommentar oktober 2011: Ja, var annars?… Slut kommentar).

Vi fortsatte sedan att flanera gatorna. Det är fasktisk en himla fördel att vara ljusa som vi är för det finns nästan inga turister här och därför väcker vi uppmärksamhet överallt där vi går. När vi senare vid 18-tiden stannade till på en bänk för att äta lite middag som vi köpt stannade tre bussar för rött ljus rakt över gatan. Alla tre bussarna var fulla med skolflickor, och jag ljuger inte, men alla kastar de sig mot rutorna och vinkar, skrattar, tar kort på oss och ropar. (Kommentar oktober 2011: Har de aldrig sett en gärdsgård? Slut kommentar). Så är det lite grann hela tiden när man går på stan. De flesta vågar inte titta så mycket, men en del gör det och fnissar. Det är som om man är filmstjärna.

På kvällen bestämmer vi oss för att vara kvar här en dag till och åka en sväng till Kamakura och en till Tokyo i morgon. Sedan flyttar vi till Tokyo på måndag och bor där två nätter innan vi far vidare till Osaka där vi har nära till båten till Shanghai från Kobe.

Jäppson Päppson!

– Dä fåru räkna mä.

P.S. Klockan halv tio ringde jag till mamma i affären, men hon var ensam och hade mycket kunder, så vi pratade inte så länge, men det var skönt att höra hennes röst.

Yokohama, Japan.

Lite disigt men varmt och 15-20 grader.

Efter vi hade ätit den sista lunchen på båten fick vi vår japanska stämpel i passet i dansbaren på M/V Felix Dzerjinskey. TullTullmännen hade tagit sig ombord från en annan båt innan vi hade nått båtens angöringsplats. När alla passagerare stod på däck med sina väskor och ryggsäckar var det jättemånga japaner på andra sidan som stod och vinkade och såg glada ut. Japan blir bra, tänkte jag då.

Tullen gick bra och tulltjänstemannen talade om för mig att han tyckte att jag hade en bra kamera.

– Det tycker jag också, sa jag.

Med hjälp av japanernas otroliga vänlighet och en australiensare som skulle till samma vandrarhem och som dessutom kunde lite japanska, gick det rätt fort att hitta Yokohamas vandrarhem. Vi lyckades till och med åka buss en bit.

På vägen till vandrarhemmet ser vi hur väldigt vacker staden är och så fort vi checkat in går jag och Laggar, Cicilia och Ann-Sofie ut och ser oss om.

Och vilken stad! Man känner sig nästan chockad av att komma från fattiga, tråkiga, smutsiga, kyliga ryssland till detta moderna, otroligt mysiga och fantastiska land. Allt är fräscht och snyggt och det finns hur mycket neonljus och nya snygga bilar som helst. Folket springer nästan ut på gatan ibland för att fösa in oss i restauranger, pachinkohallar och mystiska butiker.(Kommentar oktober 2011: Pachinko är ett japanskt automatspel som liknar flipperspel och förekommer i Japan och Taiwan. I en pachinkoautomat köper spelaren ett hundratal stålkulor, som matas in i apparaten, och som antingen går förlorade eller ger flera kulor i vinst. Spelaren kan lösa in kulorna mot varor, exempelvis mat, pennor, cigarettändare och liknande, men även dyrare saker som elektronik och cyklar förekommer. Japansk och taiwanesisk lag förbjuder pengar som vinst, men ofta finns en affär i närheten där man kan byta sina vinster mot pengar. Källa Wikipedia 2011)

Det är så mycket ljud och fina flickor och parker att det känns som man vandrar i en film. Det verkar inte sant och överallt finns det miljoner tecken som inte går att tyda. Vi fyra vandrar bara fram och tillbaka med hakorna hängande till knävecken. Bara att gå in i Chinatown var ju så mysigt att man skulle skämmas över att försöka hitta ett ord som passar in. Herre min Gud, det här är ju sånt man bara trodde fanns på bio i någon konstgjord filmstad eller liknande. Här vill man ju stanna för alltid, men eftersom vandrarhemmet stängde klockan 22.00 fick vi skynda oss tillbaka genom denna fascinerande uppenbarelse.

Det var på håret att vi hann, för sju minuter innan stängning gick vi in genom porten på det mysigt belägna vandrarhemmet ca 15 min gångväg till centrum.

Yokohama, Japan.

Lite disigt men varmt och 15-20 grader.

Yokohamas mäktiga hamn.

.

Efter vi hade ätit den sista lunchen på båten fick vi vår japanska stämpel i passet i dansbaren på M/V Felix Dzerjinskey. TullTullmännen hade tagit sig ombord från en annan båt innan vi hade nått båtens angöringsplats. När alla passagerare stod på däck med sina väskor och ryggsäckar var det jättemånga japaner på andra sidan som stod och vinkade och såg glada ut. Japan blir bra, tänkte jag då.

Tullen gick bra och tulltjänstemannen talade om för mig att han tyckte att jag hade en bra kamera.

– Det tycker jag också, sa jag.

.

Japaner, japaner, japaner…

.

Vi var nog båda lite tagna av allvaret när vi steg i land. Nu var alla våra förbokade biljetter slut och vi skulle vara tvugna att klara oss på egen hand.

.

Med hjälp av japanernas otroliga vänlighet och en australiensare som skulle till samma vandrarhem och som dessutom kunde lite japanska, gick det rätt fort att hitta Yokohamas vandrarhem. Vi lyckades till och med åka buss en bit.

På vägen till vandrarhemmet ser vi hur väldigt vacker staden är och så fort vi checkat in går jag och Laggar, Cicilia och Ann-Sofie ut och ser oss om.

Och vilken stad! Man känner sig nästan chockad av att komma från fattiga, tråkiga, smutsiga, kyliga ryssland till detta moderna, otroligt mysiga och fantastiska land. Allt är fräscht och snyggt och det finns hur mycket neonljus och nya snygga bilar som helst. Folket springer nästan ut på gatan ibland för att fösa in oss i restauranger, pachinkohallar och mystiska butiker.

(Kommentar oktober 2011: Pachinko är ett japanskt automatspel som liknar flipperspel och förekommer i Japan och Taiwan. I en pachinkoautomat köper spelaren ett hundratal stålkulor, som matas in i apparaten, och som antingen går förlorade eller ger flera kulor i vinst. Spelaren kan lösa in kulorna mot varor, exempelvis mat, pennor, cigarettändare och liknande, men även dyrare saker som elektronik och cyklar förekommer. Japansk och taiwanesisk lag förbjuder pengar som vinst, men ofta finns en affär i närheten där man kan byta sina vinster mot pengar. Källa Wikipedia 2011).

Det är så mycket ljud och fina flickor och parker att det känns som man vandrar i en film. Det verkar inte sant och överallt finns det miljoner tecken som inte går att tyda. Vi fyra vandrar bara fram och tillbaka med hakorna hängande till knävecken. Bara att gå in i Chinatown var ju så mysigt att man skulle skämmas över att försöka hitta ett ord som passar in. Herre min Gud, det här är ju sånt man bara trodde fanns på bio i någon konstgjord filmstad eller liknande. Här vill man ju stanna för alltid, men eftersom vandrarhemmet stängde klockan 22.00 fick vi skynda oss tillbaka genom denna fascinerande uppenbarelse.

Det var på håret att vi hann, för sju minuter innan stängning gick vi in genom porten på det mysigt belägna vandrarhemmet ca 15 min gångväg till centrum.

Idag har det varit blåsigt både inombords och över däck. Både magen och båten har åkt berg- och dalbana hela förmiddagen. Samtliga vi såg i baren igår kväll har samlats utslagna på däck och den ena ser grönare ut än den andra. Det är tillräckligt att ha baksmälla på fast mark, men när båten dessutom förflyttar sig 3-4 meter upp och ner hela tiden, då är det inte lätt. Därför hoppade jag över frukosten i morse, men Laggar skulle ju givetvis ha något i magen, fast han fick inte behålla den särskilt länge. Det var väl tiden det tar att gå från matsalen till hytten ungefär. Man skulle kunna sammanfatta dagen med att vi tog det lugnt. Väldigt lugnt.

Innan middagen kl 19.00 fick vi däremot tillfälle att betrakta en underbar solnedgång över de japanska bergen mot horisonten. Senare på kvällen hade besättningen livbåtsövning på de redan lossade livbåtarna. Det var lite nervöst ett tag när det blåste som mest och de satte igång att lossa alla båtarna.

Senare på kvällen fick vi veta att vi nissat en tyfon med en dag och det var vågorna från den vi hade fått känna på tidigare. Vi lade oss strax före klockan ett.

Laggar i fören lutandes mot den hårda vinden.

Idag har det varit blåsigt både inombords och över däck. Både magen och båten har åkt berg- och dalbana hela förmiddagen. Samtliga vi såg i baren igår kväll har samlats utslagna på däck och den ena ser grönare ut än den andra. Det är tillräckligt att ha baksmälla på fast mark, men när båten dessutom förflyttar sig 3-4 meter upp och ner hela tiden, då är det inte lätt. Därför hoppade jag över frukosten i morse, men Laggar skulle ju givetvis ha något i magen, fast han fick inte behålla den särskilt länge. Det var väl tiden det tar att gå från matsalen till hytten ungefär. Man skulle kunna sammanfatta dagen med att vi tog det lugnt. Väldigt lugnt.

Solnedgången med de japanska bergen i bakgrunden.

.

Innan middagen kl 19.00 fick vi däremot tillfälle att betrakta en underbar solnedgång över de japanska bergen mot horisonten. Senare på kvällen hade besättningen livbåtsövning på de redan lossade livbåtarna. Det var lite nervöst ett tag när det blåste som mest och de satte igång att lossa alla båtarna.

Senare på kvällen fick vi veta att vi missat en tyfon med en dag och det var vågorna från den vi hade fått känna på tidigare. Vi lade oss strax före klockan ett.

Dag 12, onsdag 8 oktober 1986.

Halv tio lokal tid anlände vi till tågstationen i Nachodka som är en vacker hamnstad bland lummiga bergsområden. Husen är utslängda som små färgklickar i sluttningarna och man har ingen som helst känsla av att man är i Ryssland. Det enda som påminner om Sovjet är skylten på perrongen som lyder Nachodka.

Innan vi går ombord på M/V Felix Dzerjinsky måste alla växla in alla ryska pengar och gå genom tullen. Och kan man tänka sig, det var inte några som helst problem. De tittade inte ens i ryggsäcken och så var man då ombord på båten som skulle ta oss till Yokohama i Japan.

B-O och Bertil fixade till så vi fyra hamnade i samma hytt. Det visade sig vara en acceptabel standard. Visserligen sprang det kackerlackor över allt, men det var inte lortigt och smuttsigt någonstans. Maten som ingick i priset var väldigt fin och trevligt dukad i matsallen. Man fick hela kostcirkeln med frukt och grönsaker och allt där till.

När vi hade varit ute på havet ett tag spanade Bertil och Laggar in en val och jag fick tillfälle att studera delfiner på rätt så nära håll för första gången.

När klockan blev midnatt hjälptes vi åt att fira Cecilia som fyllde 25 den 9 oktober. Vi hade köpt henne en rysk Matrochka som vi gav henne när champanjkorkarna flög som vildast i den svala kvällsluften på däck. Tillsammans hjälptes vi åt att göra kvällen riktigt minnesvärd.

Eller hur var det nu?

Få se… var det före midnatt vi… Nej…

Äääh, det där med minnesvärd tror jag att jag tar tillbaka.

Nej, riktigt så farligt var det inte.

B-O kände sig förkyld och det visade sig senare vara öroninflammation, så han lade sig tidigt. Vi andra var däremot uppe. Jag och Ann-Sofie satt och pratade mellan 01.00 och 05.00 innan jag lade mig, enligt B-O

Jag, B-O och Laggar på tågstationen i Nachodka. Rätta mig om jag har fel Bertil.

.

Halv tio lokal tid anlände vi till tågstationen i Nachodka som är en vacker hamnstad bland lummiga bergsområden. Husen är utslängda som små färgklickar i sluttningarna och man har ingen som helst känsla av att man är i Ryssland. Det enda som påminner om Sovjet är skylten på perrongen som lyder Nachodka.

Hamnen i Nachodka.

.

Innan vi går ombord på M/V Felix Dzerjinsky måste alla växla in alla ryska pengar och gå genom tullen. Och kan man tänka sig, det var inte några som helst problem. De tittade inte ens i ryggsäcken och så var man då ombord på båten som skulle ta oss till Yokohama i Japan.

Jag och Bertil i överslafarna och B-O underst i hytten på M/V Felix Dzerjinsky.

.

B-O och Bertil fixade till så vi fyra hamnade i samma hytt. Det visade sig vara en acceptabel standard. Visserligen sprang det kackerlackor över allt, men det var inte lortigt och smuttsigt någonstans. Maten som ingick i priset var väldigt fin och trevligt dukad i matsallen. Man fick hela kostcirkeln med frukt och grönsaker och allt där till.

När vi hade varit ute på havet ett tag spanade Bertil och Laggar in en val och jag fick tillfälle att studera delfiner på rätt så nära håll för första gången.

När klockan blev midnatt hjälptes vi åt att fira Cecilia som fyllde 25 den 9 oktober. Vi hade köpt henne en rysk Matrochka som vi gav henne när champanjkorkarna flög som vildast i den svala kvällsluften på däck. Tillsammans hjälptes vi åt att göra kvällen riktigt minnesvärd.

Eller hur var det nu?

Få se… var det före midnatt vi… Nej…

Äääh, det där med minnesvärd tror jag att jag tar tillbaka.

Nej, riktigt så farligt var det inte.

B-O kände sig förkyld och det visade sig senare vara öroninflammation, så han lade sig tidigt. Vi andra var däremot uppe. Jag och Ann-Sofie satt och pratade mellan 01.00 och 05.00 innan jag lade mig, enligt B-O

Chabarovsk - Nachodka. Sista dagen på Transibirisska järnvägen.

Vi var väldigt trötta när vi klockan nio på morgonen åt en väldigt klen och dåligt serverad frukost i hotellmatsalen. Vi hann smita från ryssarna, som absolut ville gå med oss ned till centrum och iakta den flaggutsmyckade stadens invånare delta i jubileet av någonting som jag aldrig fick reda på vad det var. Vi hann t o m prova ett fik där de serverade pannkakor och mjölk bl a.

Klockan 16 åkte vi buss till samma station vi tidigare tagit farväl av Alexeij och Genia från. Tåget rullade vidare mot ändstationen på Transibiriska järnvägen, Nachodka. Klockan var då 20 minuter över sjutton.

Lite fakta om Transibiriska järnvägen.

Järnvägen följer i stort sett 55:e breddgraden. Den totala bansträckan, som vi åkte 1986, från Moskva över Sverdlovsk och Chabarovsk till Vladivostock uppgår till 9.331 km. När vi åkte var Vladivostock en stängd militärhamn och vi fick åka till Nachodka som faktiskt ligger ändå lite längre bort istället. Hela resan tog 8 dagar och 7 nätter och vi färdades genom 7 tidszoner. Det blev 170 timmars oavbruten resa från västra Ryssland genom Sibirien och bort till Stilla havet. Mer än 600 stationer ligger utspridda på den nära på 10.000 km långa järnvägen. Vintertid är tågets genomsnittshastiget 50 km/tim. När vi kom upp i 80 km/tim blev det lite skakigt och det märktes att rälsen var gammal.

Den sträckan vi åkte blev klar 1917 och 1936 hade man även utrustat den med dubbelspår. I slutet av 1976 hade den återstående delen av avsnittet bortom Bajkalsjön elektrifierats och den sista semaforen ersatts med ett automatiskt signal- och blockeringssystem.

Standarden på tåget var bra, men fortfarande eldades det med kol i några av de äldre vagnarna. Varje morgon vaknade man av att kudden var alldeles sotig, men förutom det, var standarden på tåget jämförbar med de i Sverige på mitten av 1980-talet. Det enda som var diskutabelt var restaurangvagnen där personalen var mera svarta än vita på förklädena.

Chabarovsk - Nachodka. Sista dagen på Transibirisska järnvägen.

Vi var väldigt trötta när vi klockan nio på morgonen åt en väldigt klen och dåligt serverad frukost i hotellmatsalen. Vi hann smita från ryssarna, som absolut ville gå med oss ned till centrum och iakta den flaggutsmyckade stadens invånare delta i jubileet av någonting som jag aldrig fick reda på vad det var. Vi hann t o m prova ett fik där de serverade pannkakor och mjölk bl a.

Klockan 16 åkte vi buss till samma station vi tidigare tagit farväl av Alexeij och Genia från. Tåget rullade vidare mot ändstationen på Transibiriska järnvägen, Nachodka. Klockan var då 20 minuter över sjutton.

Lite fakta om Transibiriska järnvägen.

Järnvägen följer i stort sett 55:e breddgraden. Den totala bansträckan, som vi åkte 1986, från Moskva över Sverdlovsk och Chabarovsk till Vladivostock uppgår till 9.331 km. När vi åkte var Vladivostock en stängd militärhamn och vi fick åka till Nachodka som faktiskt ligger ändå lite längre bort istället. Hela resan tog 8 dagar och 7 nätter och vi färdades genom 7 tidszoner. Det blev 170 timmars oavbruten resa från västra Ryssland genom Sibirien och bort till Stilla havet. Mer än 600 stationer ligger utspridda på den nära på 10.000 km långa järnvägen. Vintertid är tågets genomsnittshastiget 50 km/tim. När vi kom upp i 80 km/tim blev det lite skakigt och det märktes att rälsen var gammal.

Den sträckan vi åkte blev klar 1917 och 1936 hade man även utrustat den med dubbelspår. I slutet av 1976 hade den återstående delen av avsnittet bortom Bajkalsjön elektrifierats och den sista semaforen ersatts med ett automatiskt signal- och blockeringssystem.

Standarden på tåget var bra, men fortfarande eldades det med kol i några av de äldre vagnarna. Varje morgon vaknade man av att kudden var alldeles sotig, men förutom det, var standarden på tåget jämförbar med de i Sverige på mitten av 1980-talet. Det enda som var diskutabelt var restaurangvagnen där personalen var mera svarta än vita på förklädena.

Chabarovsk - Nachodka. Sista dagen på Transibirisska järnvägen.

Nachodka, Sovjet.

.

Vi var väldigt trötta när vi klockan nio på morgonen åt en väldigt klen och dåligt serverad frukost i hotellmatsalen. Vi hann smita från ryssarna, som absolut ville gå med oss ned till centrum och iakta den flaggutsmyckade stadens invånare delta i jubileet av någonting som jag aldrig fick reda på vad det var. Vi hann t o m prova ett fik där de serverade pannkakor och mjölk bl a.

Här syns från vänster Bertil, Cici, Soffan och Laggar på ett fik i Chabarovsk.

.

Klockan 16 åkte vi buss till samma station vi tidigare tagit farväl av Alexeij och Genia från. Tåget rullade vidare mot ändstationen på Transibiriska järnvägen, Nachodka. Klockan var då 20 minuter över sjutton.

Copyright © 2011 Christer Karp. All rights reserved.

Pins att ha på rockslaget eller i mössan. Gåva av Alexeij.

På den översta pinsen står det Moskva-Vladivostok under den ryska järnvägens logga.

På den nedre pinsen står det Vladivostock. (Allt står på ryska om ni upplever att ni ser dåligt.)

Lite fakta om Transibiriska järnvägen.

Järnvägen följer i stort sett 55:e breddgraden. Den totala bansträckan, som vi åkte 1986, från Moskva över Sverdlovsk och Chabarovsk till Vladivostock uppgår till 9.331 km. När vi åkte var Vladivostock en stängd militärhamn och vi fick åka till Nachodka som faktiskt ligger ändå lite längre bort istället. Hela resan tog 8 dagar och 7 nätter och vi färdades genom 7 tidszoner. Det blev 170 timmars oavbruten resa från västra Ryssland genom Sibirien och bort till Stilla havet. Mer än 600 stationer ligger utspridda på den nära på 10.000 km långa järnvägen. Vintertid är tågets genomsnittshastiget 50 km/tim. När vi kom upp i 80 km/tim blev det lite skakigt och det märktes att rälsen var gammal.

Den sträckan vi åkte blev klar 1917 och 1936 hade man även utrustat den med dubbelspår. I slutet av 1976 hade den återstående delen av avsnittet bortom Bajkalsjön elektrifierats och den sista semaforen ersatts med ett automatiskt signal- och blockeringssystem.

Standarden på tåget var bra, men fortfarande eldades det med kol i några av de äldre vagnarna. Varje morgon vaknade man av att kudden var alldeles sotig, men förutom det, var standarden på tåget jämförbar med de i Sverige på mitten av 1980-talet. Det enda som var diskutabelt var restaurangvagnen där personalen var mera svarta än vita på förklädena.

En till bild från restaurangvagnen som faktiskt ser riktigt fin ut.

Från vänster; Bertil, Laggar och B-O. Jag antar att det är jag som håller i kameran.

Tåget var över 2 timmar försenat när vi till slut anlände till tågstationen kl 9.00 - 10.00. Lätt och smidigt tog en rysk guide hand om oss och förde alla turister till rätt buss. Vi hann precis ta avsked av Alexeij och Genia. Det var inte helt utan att man kände sig ledsen.

Hotellet som även den här gången hette Intourist var ett första klass hotell. I och för sig kan man inte säga att det är ett första klass i jämförelse med t ex Sverige, men det var mycket finare än det hotellet vi bodde på i Moskva.

Vårt gäng gick nästan direkt ut och försökte hitta en restaurang att äta på, men antingen fick inte turister äta där, eller så var det fullsatt, eller så var det stängt.

Efter 3 timmars sökande kunde vi ändå konstatera att staden var väldigt vacker när vi gick tillbaka för att äta på hotellet.

På kvällen tog vi 6 och delade på vodka som vi köpt i staden. Det var rätt komiskt eftersom det var stängt i affären vi skulle handla i.Vi var ju inte så bra på att läsa och förstå ryska, så fast det stod stängt på en skylt gick vi in eftersom dörren var öppen. Genast kom personalen och förklarade att det var stängt. Men B-O gav sig inte så han sade lite bestämt; – But we have to have vodka!!! Personalen tittade lite på varandra och så släppte de in oss så att vi kunde handla det vi ville. Oj, vad vi skrattade åt det där sedan. ”But we have to have vodka!!!”. Det var verkligen suveränt sagt.

Efter att vår fest pågått en timme ungefär knackar det på dörren och fyra ryssar, två killar och två tjejer i vår ålder, kliver in i rummet utan anledning och försöker sedan vara med oss. Det här är något jag upplevt med några av de ryssar vi fått kontakt med, att de gärna blir väldigt intensiva och vill vara med oss så mycket som möjligt. Efter en kväll spyr man bokstavligen nästan över dem. Jag vet inte varför många verkar vara på det viset. De respekterar oss väldigt mycket och ber om ursäkt tre, fyra gånger innan de börjar prata med oss.

Dels kan det kanske bero på ett kulturellt inlärt beteende och att de alltid bemöter ”främlingar” på det sättet. Dels kan det också kanske vara p g a deras otroliga iver att försöka köpa västerländsak kläder, skor och klockor mm mm. De kanske också ser upp till oss västerlänningar just därför att vi har just allt det här som de inte har. Det verkar t ex vara en väldig prestige att ha ett par Levis-jeans.

En tredje orsak kan vara att de vill ha personliga kontakter från andra länder för att senare kunna bli bjudna dit. Ryssarna får nämligen inte åka till ett annat land som inte är socialistiskt utan att först ha varit utomlands i ett socialistiskt land. Därefter måste de bli inbjuden av någon i ett land dit de vill åka.

(Kommentar oktober 2011: Jag kommer faktiskt inte ihåg var jag hade fått den här uppgiften ifrån. Det kan vara från några av våra tågvärdar Alexeij eller Genia, men jag kan också ha läst det innan eller under resan. Men jag vill minnas att Ryssar i allmänhet hade utreseförbud till andra, eller många länder, under den här tiden. Annat är det idag som tur är. Slut kommentar.)

Den sista orsaken ovan styrks när man märker att de är väldigt snabba att byta adresser och de överöser oss med gåvor. Det är helt otroligt.

Det blev en sen kväll.

Avstigning för ett dygn i Chabarovsk.

Copyright © 2011 Bertil Andersson. All rights reserved. I bild från vänster; B-O, jag, Cici, Alexeij och Soffan.

I bilden ovan från vänster; B-O, jag, Cici, Alexeij och Soffan.

I bild från vänster; Bertil, Alexeij, Laggar och Genia.

Tåget var över 2 timmar försenat när vi till slut anlände till tågstationen kl 9.00 - 10.00. Lätt och smidigt tog en rysk guide hand om oss och förde alla turister till rätt buss. Vi hann precis ta avsked av Alexeij och Genia. Det var inte helt utan att man kände sig ledsen.

Nyckelkortet på hotellet i Chabarovsk.

Hotellet som även den här gången hette Intourist var ett första klass hotell. I och för sig kan man inte säga att det är ett första klass i jämförelse med t ex Sverige, men det var mycket finare än det hotellet vi bodde på i Moskva. Vårt gäng gick nästan direkt ut och försökte hitta en restaurang att äta på, men antingen fick inte turister äta där, eller så var det fullsatt, eller så var det stängt. Efter 3 timmars sökande kunde vi ändå konstatera att staden var väldigt vacker när vi gick tillbaka för att äta på hotellet.

Från vänster i bild; B-O, Bertil, Laggar, Marc från USA och Ann-Sofie.

På kvällen tog vi 6 och delade på vodka som vi köpt i staden. Det var rätt komiskt eftersom det var stängt i affären vi skulle handla i. Vi var ju inte så bra på att läsa och förstå ryska, så fast det stod stängt på en skylt gick vi in eftersom dörren var öppen. Genast kom personalen och förklarade att det var stängt.

Men B-O gav sig inte så han sade lite bestämt,

– But we have to have vodka!!! Personalen tittade lite på varandra och så släppte de in oss så att vi kunde handla det vi ville. Oj, vad vi skrattade åt det där sedan. ”But we have to have vodka!!!”. Det var verkligen suveränt sagt.

Efter att vår fest pågått en timme ungefär knackar det på dörren och fyra ryssar, två killar och två tjejer i vår ålder, kliver in i rummet utan anledning och försöker sedan vara med oss. Det här är något jag upplevt med några av de ryssar vi fått kontakt med, att de gärna blir väldigt intensiva och vill vara med oss så mycket som möjligt. Efter en kväll spyr man bokstavligen nästan över dem. Jag vet inte varför många verkar vara på det viset. De respekterar oss väldigt mycket och ber om ursäkt tre, fyra gånger innan de börjar prata med oss.

Kanske de alltid bemöter ”främlingar” på det sättet. Men det kan ev också vara p g a deras otroliga iver att försöka köpa västerländska kläder, skor och klockor mm. Kanske ser de upp till oss västerlänningar just därför att vi har just allt det här som de inte har. Det verkar t ex vara en väldig prestige i att ha ett par Levis-jeans.

Christer avvisar en ryss som vill köpa något. Jag undrar om det inte var jeansjackan.

.

En tredje orsak kan vara att de vill ha personliga kontakter från andra länder för att senare kunna bli bjudna dit. Ryssarna får nämligen inte åka till ett annat land som inte är socialistiskt utan att först ha varit utomlands i ett socialistiskt land. Därefter måste de bli inbjuden av någon i ett land dit de vill åka.

(Kommentar oktober 2011: Jag kommer faktiskt inte ihåg var jag hade fått den här uppgiften ifrån. Det kan vara från några av våra tågvärdar Alexeij eller Genia, men jag kan också ha läst det innan eller under resan. Men jag vill minnas att Ryssar i allmänhet hade utreseförbud till andra, eller många länder, under den här tiden. Annat är det idag som tur är. Slut kommentar.)

Den sista orsaken ovan styrks när man märker att de är väldigt snabba att byta adresser och de överöser oss med gåvor. Det är helt otroligt.

Det blev en sen kväll.

Soligt och ganska varmt.

Jag tror de flesta av oss var lite ”dagen efter” på morgonen, men det var inte så farligt. Idag har vi siktat flera stora gräsbränder som gick väldigt nära spåret.

Alexeij och Genia hämtade mig när tåget plöttsligt stannade och vi hoppade av och sprang ut i Taigan. Det var skönt att gå i naturen och luften var verkligen frisk. (Kommentar oktober 2011: Nu har jag återgått att stava vise tågvärdens namn som Genia).

På kvällen hade Alexeij och Genia en avslutningsfest för oss med Russkaja (rysk vodka) för att vi skiljs i Chabarovsk när vi stannar kvar och de åker vidare.

Transibiriska järnvägen. Fortsatt soligt ute.

Ingenting speciellt hände på dagen mer än att en holländare frågade om jag ville sälja honom en diafilm. Det var väl OK, tycke jag. Jag tänkte efter lite och sade att han fick köpa tre rullar för 30 dollar, men han hade bara 27 dollar, sade han.

– OK då, sade jag. Får jag det är det bra. Han gav mig en bunt sedlar som han räknat innan. Jag tyckte det var 27 dollar, men efter att han gått räknade jag bunten och upptäckte att det saknades 10 dollar. Eftersom han fanns på samma tåg som jag, och jag hade sett åt vilket håll han hade gått, så hittade jag på honom igen rätt snabbt. Jag talade om precis som det var och han bad om ursäkt och sade att han måste räknat fel. Jag fick mina tio dollar och gick lättad tillbaka. Om jag skulle dömma hunden efter håret, vilket man inte ska göra, är jag ganska säker på att han försökte lura mig. Men, men, jag fick mig en lärpenning.

På kvällen hade vi svenskar, d v s B-O, Bertil, Laggarn, Cici, Soffan och jag en riktig röjarfest. Nej, inte röjarfest direkt, men det blev en hel del alkohol för var och en och vi hade väldigt roligt. På det här tåget får man faktiskt dricka och det är ju bra vid sådana här tillfällen.

(Kommentar oktober 2011: Nu är det inte bara vice tågvärdar som plöttsligt byter namn. Numera har samtliga svenskar utom Bertil smeknamn helt plöttsligt. B-O=Bengt-Olof, Laggarn=Christer Laggar, Cici=Cicilia och Soffan=Ann-Sofie. Vad vår tågvärdinna ev kallades den här kvällen har jag inga uppgifter på.)

P.S. Javisst, det är ju bäverår i år!

Transibiriska järnvägen.

Fortsatt soligt, omkring 10° C varmt.

Vaknade rätt sent. Spelade ett parti Shack med vår tågvärdinna som hon ganska enkelt vann.

Idag har vi varit i hytten nästan hela dagen och slöat. I eftermiddag släppte tåget av alla passagerare som skulle av i Irkutsk och senare mot kvällen åkte vi runt Bajkalsjön. Tyvärr var det kolmörkt så vi såg bara ljusen från staden som speglade sig i vattnet, men det var väldigt vackert det man såg.

Ännu senare samlades jag och Laggar i Alexeijs och Gesias hytt och vi pratade länge länge.(Kommentar från mig, oktober 2011: Tydligen ändrade jag namnet på vise tågvärden Genia här, efter att jag upptäckt att han uttalade namnet mer som [Djechia]. Förmodligen är inte stavningen rätt. Slut kommentar.) Vi hade väldigt roligt, men det blir nästan lite jobbigt när det blir för intensivt. De höll oss kvar hela tiden och bjöd på en det ena än det andra, men till slut förstod de.

Trots det är det väldigt intressant att prata med dem. Man lär sig en hel del av hur de tänker och vilka värderingar de har.

Vi har idag listat ut att té inte är gratis. Det kostar 40 kopek utan socker och 80 kopek med. Det är ca 40 och 80 öre.

P.S. Oj, vad mycket bäver det är här!

B-O och Laggar undersöker en varmvattenbehållare. Foto: Bertil Andersson.

Transibiriska järnvägen, Sovjet.
Första dagen med solsken.

Vi stötte på en tjej från Dalademokraten som tog den här bilden och publicerade i DD senare när hon kom hem.

Idag började vi alla fyra i hytten dagen med en rejäl uppfräschning av oss själva och tvättade håret för första gången på tåget.

Nu börjar man märka att det är jobbigt med tiden som flyttas fram hela tiden. Det innebär ju att dygnet blir kortare och kortare och det resulterar att man vill vara uppe längre och längre på kvällarna och sova längre och längre på morgnarna. Egentligen spelar det ingen roll eftersom man inte har några tider att passa och tid är ju det enda man har.

Idag har jag gett bort två souvenirer. Jag fick en nyckelring av ”Lillen” innan jag åkte som bestod av två små björnar. Tyvärr var björnsouveniren det första som ramlade av när jag stoppade i ryggsäcken i taxin på väg till tågstationen i Moskva och nu gick den att dela på så då fick det bli två små souvenirer.

Vår ryska tågvärdinna Maja som serverar oss te och försöker växla några ord med oss ibland hjälpte oss att torka av bordet när vi hade storstädning i hytten. Hon kom senare tillbaka med ett shackspel som hon lånade oss. Jag och Laggar passade på att slå ihjäl några timmar på ett parti som jag ”naturligtvis” vann. Tågvärdinnan verkar vara ganska intresserad av shack och tyckte tydligen det var ett väldigt roligt spel. När hon fick veta att jag vunnit, när jag lämnade tillbaka det, ville hon gärna spela ett parti med mig, men jag tyckte vi skulle vänta till imorgon.

En typisk matnota från restaurangvagnen på tåget.

Efter det här var vi hungriga och gick och åt. Att äta på transibiriska järnvägen är ganska billigt. Du får en komplett middag eller lunch för 0,75-1,50 Rubel och det motsvara ganska precis 7-15 kronor. Teet på tåget tror vi är gratis, men vi ropar inte hej förrän vi klivit av tåget i Chabarovsk och Nachodka.

Personalen på tåget verkar bara bli vänligare och vänligare och vi blir bjudna på fest av en av tågvärdarna i den andra vagnen närmast vår. Vi får hålla festen hemlig eftersom Alexeij, tågvärden, hade ordnat cognac och personalen får inte dricka sprit när de tjänstgör på tåget.

På avtalad tid kom Alexeij och vice tågvärden, Genia till vår hytt och trängde ihop sig med mig, Laggar, Bertil, Bengt-Olof, Ann-Sofie och Cecilia. De hade med sig en stor rysk melon, en flaska cognac, en kartong med något som smakade ungefär som mums-mums, choklad till cognacen, en påse bröd och grisfläsk på burk. Med en blandning av tyska, ryska, engelska och svenska kunde vi föra en hyfsad konversation.

Vi pratade länge och skålade för vänskap och fred på jorden och lyssnade på Secret Service, som var Alexeijs favoritgrupp. Efter en och en halv timme frågade Alexeij om någon hade cigaretter och jag erbjöd naturligtvis honom mina. Eftersom det var förbjudet att röka i hytten, tog jag med mig Laggar som tysktalande tolk, och följde med de båda ryssarna till änden av vagnen för att röka. När de upptäckte att jag hade amerikanska Camel-cigaretter tycktes alla hinder falla mellan oss. Okey, conacen hjälpte nog en del den också, men vi tycktes ligga på samma våglängd alla fyra och vi förstod varandra utan att vi egentligen behövde säga så mycket.

De bjöd oss på kaffe och vi blev riktigt goda vänner och visade varandra kort på våra familjer. När vi stannade i Krachnojarvsk lät de mig och Laggar låna deras uniformer och stinsflaggor och vi fick tillfälle att ta kort på varandra på perrongen. Vi blev genast tillsagda av en rysk militär, men det hände inget. Vi fortsatte prata en stund innan jag och Laggar drog oss tillbaka. En otroligt minnesvärd kväll.

Vi lovade att vi senare under resan skulle byta adresser och jag och Laggar blev bjudna till Alexeij en vecka i Moskva någon gång i framtiden.

Eftersom ryssarna har svårt att resa utomlands anade vi att det var för att vi senare skulle bjuda honom till Sverige. De kan få tillstånd att resa mycket lättare om de blir inbjudna. Annars är det nästan omöjligt.

Vi får se om vi senare när vi kommer hem antar erbjudandet och åker en vecka yill Moskva och senare bjuder hem honom till oss. Både jag och Laggar tycker det skulle vara roligt.

Tack och god natt!

Från vänster i bild; Ann-Sofie, Cecilia och Bertil spelar backgammon i vår hytt.

Transibiriska järnvägen, Sovjet.

Hade svårt att sova igår för jag låg och tänkte på allting och därför vaknade jag ganska sent. Någon gång vid 10-tiden Moskvatid. Vi åt frukost för 30 rubel, ca 3 kronor per person. Senare på kvällen bjöd vi in Ann-Sofie och Cecilia på en liten fest. De hade knyckt en flaska vodka från en afton i Moskva. Vi hade en liten pratstund och spelade kort och backgammon tillsammans med en amerikan som heter Mark.

Vi köpte även pannkaksliknande bröd på en station och lite kakor som vi åt upp under dagen.

Worldtour 86-87

Dag 36, lördag 1 november 1986.

Dag 35, fredag 31 oktober 1986.

Dag 34, torsdag 30 oktober 1986.

Dag 33, onsdag 29 oktober 1986.

Dag 32, tisdag 28 oktober 1986.

Dag 31, måndag 27 oktober 1986.

Dag 30, söndag 26 oktober 1986.

Dag 29, lördagen 25 oktober 1986.

Dag 28, fredag 24 oktober 1986.

Dag 27, torsdag 23 oktober 1986.

Dag 26, onsdag 22 oktober 1986.

Dag 25, tisdag 21 oktober 1986.

Dag 24, Måndag 20 oktober 1986.

Dag 23, söndag 19 oktober 1986.

Dag 22, Lördag 18 oktober 1986.

Dag 21, fredag 17 oktober 1986.

Dag 20, torsdag 16 oktober 1986.

Dag 19, onsdag 15 oktober 1986.

Dag 18, tisdag 14 oktober 1986.

Dag 17, måndag 13 oktober 1986.

Dag 16, söndag 12 oktober 1986.

Dag 15, lördag 11 oktobeer 1986.

Dag 14, Fredag 10 oktober 1986.

Dag 13, torsdag 9 oktober 1986.

Dag 12, onsdag 8 oktober 1986.

Dag 11, tisdag 7 oktober 1986.

Dag 10, Måndag 6 oktober 1986.

Dag 9, Söndag 5 oktober 1986.

Dag 8, Lördag 4 oktober 1986.

Dag 7, Fredag 3 oktober 1986.

Dag 6, 2 oktober 1986.

Dag 5, Onsdag 1 oktober 1986.